För litet, för stort och för instängt… tror jag

Vi har varit hos svärföräldrarna utanför Linköping under påsken. Som hastigast har vi även passerat genom Linköping.

Jag bodde också i Linköping ett knappt år för ungefär femton år sedan. Att passera genom staden ger mig fortfarande känslan av att vara väldigt glad att ha flyttat därifrån.

Det är ju inte så att det är något stort fel på Linköping. Jag bodde tillsammans med älsklingen, samma älskling som jag numera är gift med. Och han hade många bra vänner, varav en hel del av dem numera förstås även är mina vänner. Och eftersom en hel del av dem bor kvar i Linköping så antar jag att de gillar Linköping.

Men jag trivdes aldrig där.

Säkerligen är min upplevelse färgad av att jag kom dit i ett läge när jag inte mådde bra, ett tillfälle när jag skulle BORT från något.
Men Linköping var liksom aldrig min grej. Och jag har svårt att sätta fingret på vad problemet består i. Men staden är en förvuxen småstad: stor till ytan och därmed ganska mycket avstånd när man ska förflytta sig – men ändå väldigt mycket småstad i kulturen. Samt mycket mer av att konsumera (fin)kultur och passa in än att vara sig själv och skapa eget.

Eller jag vet inte. Men på något vis en instängd känsla. Jag hörde aldrig hemma där.

Och det är intressant hur viktig en sådan där grundläggande känsla kan vara. För jag menar, nu bor jag på landet utanför en liten håla. Men jag har Malmö inom räckhåll. Och det utnyttjar jag förstås inte för fem öre i nuläget, eftersom det inte funkar i det läge i livet jag är nu. Men VETSKAPEN ger frihetskänsla: Jag vet att möjligheterna finns där om jag skulle vilja. Och bara det ger en frihetskänsla.

One response to “För litet, för stort och för instängt… tror jag

  1. Stor igenkänning! Båda vad gäller känslan kring en tidigare bostadsort och känslan av att ha tillgång till saker. Bra beskrivet…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *