Det är en mamma på tåget med en skrikande unge i barnvagn. Det stör mig inte. Det är inte mitt barn. För inte så många år sedan var det jag som var mamman med det olyckligt skrikande barnet, i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag minns ångesten över att inte kunna göra barnet glatt och nöjd eller kunna försvinna från en hopplös situation.
Numera har jag inga problem med andras skrikande barn. LJag känner lättnad över att det inte är mitt barn, att jag inte behöver hantera det. Mina barn är så stora att jag utan problem kan ignorera. Jag behöver inte lösa problemet. Det är inte mitt ansvar. Och det är allmänt accepterat att känna så. Att inte försöka hjälpa.
Vi kan inte bry oss om alla. Det finns en gräns i vilka vi engagerar oss i. För det finns för många människor, för många problem, för många jobbigheter. Och för att hantera vårt eget måste vi på något sätt begränsa vårt engagemang. Annars skulle vi gå sönder. Annars skulle vi inte kunna vara tillräckliga för dem vi faktiskt bör ta ansvar för. Och för min del är det vitalt att gå vidare från småbarnstidens problem och kunna känna att nu är jag igenom. Och det är det liksom ingen som ifrågasätter. Det är okej att man bryr sig mer om dem man står närmst: de som är ens familj och vänner, de som finns på samma ort som en själv, dem som man på något vis har en relation till.
Men om det händer något någon annanstans i världen, då tas andra förklaringsmodeller till. Bryr man sig inte om det, så är det plötsligt för att man inte tycker att alla människor är lika mycket värda. Då kommer anklagelserna om att det handlar om hudfärg eller religion eller annat.
För mig räcker det alldeles utmärkt med avståndet: att det är saker som händer väldigt långt bort. Oavsett om det är i Afrika eller Nordamerika eller Asien. Avståndet gör att jag kan distansera mig: jag behöver inte ta in vidden av hemskheten till fullo. Jag behöver inte relatera hemska saker som hänt till sannolikheten att det ska drabba mig eller mina barn, utan jag kan klara av att avfärda det med något som hänt långt borta.
Och det är ju något jag gör i alla hemska och otrevliga situationer: försöker hitta sätt att kunna avfärda, att kunna hjälpa mina egna varnings- och panikssystem att inte sätta igång. Det där är långt bort. Det där kommer sannolikt inte att drabba oss för att… ja, vilka argument som nu går att plocka upp i den aktuella situationen. Och visst, det är hemskt att man gör så. Men det är en mental överlevnadsgrej. Skulle jag släppa igenom allt skulle jag gå totalsönder väldigt väldigt fort.
De saker som når igenom det där skalet och gör riktigt ont är ju de gånger det inte går att avfärda, inte går att styra bort från tankarna, för att det kommer för nära. Och det kan handla om det geografiska, men det kan också handla om andra aspekter.
I samband med de återkommande katastroferna med flyktingar i Medelhavet nämns Estonia-olyckan, och påpekas att vi minns Estonia-olyckan fortfarande, men kommer att ha glömt olyckorna på Medelhavet snart. För mig kommer Estonia närmre just utifrån den mänskliga närheten. En bror till en lärare som försvann. Och att jag själv hade åkt till Estland, om än via annan båtlinje, bara ett drygt år tidigare. Och så vidare.
För övrigt, när min sexåring hör om händelserna i Medelhavet på radion så ställer han kloka frågor om varför båtarna sjunker, och vi pratar sedan om det som hänt och vems ansvaret är och så. För honom kommer allt närmre – han har ännu inte lärt sig att avskärma, men han jobbar på det. Och vad gäller hudfärg och religion så undrar jag om det ens har gått upp för honom att de människor som åker över Medelhavet kanske ser annorlunda ut än vi – jag tror nog inte han har gjort den kopplingen ännu. För honom är det bara människor som drunknat.