Jag tappar tråden hela tiden. Vad höll jag egentligen på med nyss? Vem var det jag skulle ringa, vad var det jag skulle göra?
Vad var det jag skulle skriva? Det finns tusen tankar som yr runt men som aldrig finns kvar i huvudet när jag väl sitter vid en dator.
Elvaåringen är förkyld eller nåt. Och jag tänker cancer och infektionskänslighet och sånt.
Och jag tänker massor på omvärldens evinnerliga gnäll om att vi ägnar för mycket tid åt sociala medier och telefoner och sånt. Men det är ju det som är sättet att umgås i vardagen. Att under arbetstid förmedla det jag läst och tyckt var intressant eller roligt till andra och kanske få ett skratt eller en intressant kommentar från någon annan. Och där är någon annan förstås väldigt ofta älsklingen. Genom facebook träffas vi även de tider vi egentligen är på olika arbetsplatser. Och vi kan avhandla vardagens små pusselbitar via facebookchatten – eller bara kommentera dagen i stort. Dagligt småprat. Det där som är livet. De där små samtalen i vardagen – via nätet och på riktigt – är nog det jag kommer att sakna allra mest om det skiter sig. Och de är förstås inte mindre viktiga nu…
Han är mitt bollplank, mitt stöd, i all möjliga situationer.
Någon skrev på twitter häromdagen att hon hatar när folk säger ”Det ordnar sig”. För då lastar de liksom över ansvaret på henne. Jag älskar när älsklingen säger att det ordnar sig. Jag är en ångestmänniska, och det är inte han, och genom att säga att det ordnar sig så kan han lyfta blicken även åt mig, få mig att lite grann kliva ur ångestbubblan och förstå att det finns något bortom.
I nuläget säger han inte ”Det ordnar sig”. Och det ska han förstås inte heller göra. Just nu går det verkligen inte att säga.
Och jag känner mig oerhört självisk för tillfället. Har ingen ork att engagera mig i världens problem. Har nog med mina egna. Samtidigt ligger mina grundprinciper och grundvärderingar kvar. Det ligger mig fortfarande mycket närmre att till exempel skänka pengar till miljöorganisationer än cancerfonden. För jag vet att behoven och nödvändigheten för världen i stort är större än behovet av att rädda älsklingar från cancer. Och jag hoppas att detta ställningstagande inte ligger mig i fatet… och jag lyckas knuffa bort reflexmässiga vidskeplighetskänslor ganska väl.
Med honom vid min sida kan jag klara en klimatförändrad värld. Utan honom känns en katastrof plöstligt som en katastrof.
Stundtals känns hela tillvaron som en långt utdragen bilolycka…
Ja, vi ska hoppas på det bästa. Men jo, vi måste också tänka de jobbiga tankarna. Jag måste i alla fall. För annars ligger det ärligt talat och pyr under ändå, oavsett vad jag försöker inbilla mig.
Värstascenariotankarna har tre huvudaspekter:
- Praktiska och ekonomiska saker – hur jag ska klara mig ur dessa aspekter
- Känslomässiga saker – hur jag ska klara livet utan den jag älskar mest och som är mitt stöd
- Hur det ska bli för barnen
Och samtidigt med det här brottas jag med annat trassel. Bilen har varit på verkstaden sedan i fredags morse och vi har haft hyrbil. Idag har jag lämnat tillbaka hyrbilen och hämtat hem vår egen. Och nu ikväll ringde uthyrningskillen och hävdar att det är en skada på den återlämnade hyrbilen som vi måste åka dit och diskutera. Det ger en extra klump i magen av pengaoro. Ja, jag vet att det är värdsliga ting och i jämförelse med annat vi har att hantera i nuläget att betrakta som helt irrelevant. Men snarast är det väl så att kraften att hantera diverse sådana saker inte är i sitt bästa skick just nu, om man så säger…