Jävla skitknä och jävla skit-Sanne

Jag är arg på mig själv för det där jävla knät.

, den där morgonen den 19 maj, morgonen efter att älsklingen blivit inkallad till sjukhuset för vidare undersökningar och sedan blev kvarhållen och inlagd, var allt lite extra stökigt och bråttom – själv hemma med barnen, vanlig vardagsmorgon och både jag och elvaåringen lite upprivna. Och jag hade en tid att passa, så jag behövde hinna med tåget, och vi var sena iväg. Och sedan blev jag osäker på om jag verkligen hade stängt av spisen, plus att jag insåg att det kanske skulle bli regn och att jag borde ha regnjackan med mig. Så när jag lämnat barnen körde jag tillbaka hemom och rusade in för att kolla spisen och hämta regnjackan.

Fick lite gräsklipp under skon och halkade på en sten. Det drog till i knäet. Ont.

Det gick jag och oroade mig för utöver allt annat den dagen. Fast det verkade inte så illa som allra först.

Men sedan har det ökat på då och då. Det är obekvämt när jag kör bil. Och när jag sitter på huk. Och mer och mer på sistone. Kanske ännu mer för att jag rör mig för lite nu när jag är förkyld, och distansarbetar mycket, och så vidare.

Så jävla onödigt.

Jag är så arg på mig själv över det där. Så meningslöst att springa och skynda mig och skada mig. Så jävla meningslöst.

Jag brukar bli arg på mig själv över sådana saker. Men det kan ju tyckas att det är lite löjligt i nuläget, givet omständigheterna.

Å andra sidan är det liksom på något vis det enda i den här jävla situationen som det funkar att vara arg på. Det enda som på ett rimligt sätt stått i min makt att påverka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *