Stundtals känns det som att hela min värld håller på att smulas sönder i små små smulor, som en rasande vägg.
Mest hela tiden känns det som att den roll jag tilldelats i det hela är att försöka hålla samman det hela. Hushållerska. Pusslerska. Psykolog.
Elvaåringen är sedan ett bra tag tillbaka trulig nästantonåring. Svår att få till att hjälpa till, svarar allmänt truligt, har datorspelande som nästan enda intresse.
Nu är det liksom etter värre. Han vill verkligen inget annat än att sitta vid dator och TV. Inte bara för att han gillar det, utan lika mycket som flykt undan verklighetens grymhet. Och han har inte lust med något annat. Han vill verkligen ingenting. Nu när skolan är slut för terminen finns det inga måsten mer än det jag säger åt honom – tråkiga saker som han verkligen inte vill – och han har tappat det sista av motivation.
Det faller på min lott att försöka motivera honom. Eller, försöka få honom att göra något fastän han är arg och ledsen och olycklig över situationen och verkligen inte vill göra något alls mer än att spela datorspel och glömma världen.
Sexåringen är som sexåringar är: spring och stoj och klätter i benen, sjung och skrik och hojt i rösten. Och åtminstone en del av det måste ut. Annars spricker han. Och kvävs. Typ. – Men älsklingen klarar inte av det. Han klarar inte av det jättebra annars, och nu, i sitt nuvarande tillstånd, klarar han inte av det alls. Han går sönder. Han blir arg och ledsen och förtvivlad.
Förtvivlad blir också sexåringen. Som faktiskt försöker och försöker och försöker, men som ändå glömmer och är spontan glad sexåring. Som han ju måste vara. Så han bryter ihop i gråt och förtvivlan. Och det gör jag också. Gråter och gråter och gråter.
Och älsklingen… Han mår illa. Han mår konstigt. Han kräks. Han äter inte mycket. Men det är inte bara fysiskt han försvinner; han finns liksom inte där mentalt heller.
Det är som att min älskling liksom inte finns längre. Han, den store tedrickaren, dricker inte längre te, mer än någon enstaka mun någon gång ibland. Och det kan tyckas som en petitess, men det är på något vis en så tydlig markör. Det är som att min älskling har flyttat sin väg och en främling flyttat in istället. Eller ja, inte helt och hållet självklart. Men ändå.
Jag känner mig så ensam.
Jag känner mig som att jag ska bära upp verksamheten, motivera dem som inte orkar med situationen, medla mellan de problem som uppstår, se till att det finns god och närande mat, samt inte förtvivla utan försöka hålla ställningarna. Försöka låtsas att allt är som vanligt. Eller att i alla fall något är som vanligt.
Inget blir som man tänkt sig, sägs det ibland. Jag håller inte med. Jag inser att när man tänker på saken så blir väldigt många saker som man tänkt sig. Alla dessa vanliga morgnar som blir lagom förväntat stressiga men alla kommer dit de ska, alla dessa jobbdagar när man har de förväntade mötena och hinner lite mindre än man skulle vilja, alla dessa vardagskvällar när man ungefär hinner laga och äta mat, sätta igång en tvättmaskin men inte orkar ta hand om disken samt ser en stund på TV och sedan nattar barnen, och så vidare. Väldigt många gånger blir det faktiskt som man tänkt sig. Man bara inte reflekterar över det.
Men nu blir det inte som man tänkt sig. På den stora skalan. På den stora övergripande skalan blir det framöver inte som jag hade tänkt mig. Trots att jag alltid haft svårt att alls tillåta mig att tänka på den skalan och med det tidsperspektivet. Uppenbarligen har jag gjort det ändå.
Det finns stunder, korta stunder… och jag skäms för att säga det, skäms skäms skäms, men det finns stunder när jag tänker tankar om att det kanske är bättre om det går fort… att det är dumt att dra ut på det på det här viset, med behandling och grejer… att det liksom bara gör plågan längre för alla, hinner göra oss som förväntas finnas kvar ännu trasigare ju längre det pågår. Jag vill ha kvar älsklingen så länge som möjligt, både för min och för barnens skull – men om det liksom inte är älsklingen vi har kvar, utan bara en skugga, en vålnad, som varken vill eller orkar eller kan något utan mest bara genomlider… jag vet inte. Och jag vågar inte skriva mer än så om vad jag verkligen tänker och känner, för det känns så hemskt och fult…
Och ja, jag vet. Vi är på femte dagen sedan den första cellgiftsbehandlingen började. Tanken är att det ska komma bättre dagar. Det ska vara jobbigt nu, jag vet. Och tanken är inte heller att han ska gå på cellgiftsbehandling för evigt, tanken är att man ska köra på i tre eller sex månader och sedan förhoppningsvis kunna ta några månaders paus innan man fortsätter igen. Och på det sättet ska det komma perioder som är bättre.
Men vi vet inte. Vi vet inte alls, vi kan bara utgå från statistik och genomsnitt och medianer, och utöver det hoppas. Men det enda vi vet, det enda vi säkert vet, är att detta är dödligt, och att det enda behandlingen kan göra är att förlänga livet. Innan det går att se konkreta resultat, och när samtidigt hela familjen lider, så är det svårt att glädjas åt det.
Risken är ju också att för mycket fokus hamnar på att vara rädd om honom på olika sätt. Att det blir för lite fokus på att vara rädda om oss andra.
Och det är en bisarr känsla att tre fjärdedelar av familjen gråter tillsammans och håller om varandra och försvinner upp till stora sängen tillsammans och tar hand om varandra. Men på något vis måste vi liksom bygga även den lilla familjen, redan nu. Dels för att vi väl sannolikt hamnar där tids nog. Dels för att vi oavsett vilket rimligen kommer att hamna där till och från redan nu, under de här jävla skitbehandlingarna.