En del människor storhandlar. Veckohandlar. Går in i affären med kundvagn storlek XXL och fyller den till bristningsgränsen med varor.
Jag använder visserligen oftast kundvagn även när jag inte ska handla så mycket. Det är bekvämare än att bära en korg, och man vet ju inte alltid hur mycket man faktiskt ska komma att handla, eftersom jag ofta minns de kloka sakerna som borde handlas lite slumpmässigt allt eftersom i affären (vilket är bra, för jag minns dem inte hemma när jag försöker tänka efter i förväg – eller åtminstone bara en del av dem). Och så blir sakerna mindre mosade om de får gott om plats i vagnen än om de mosar varandra i korgen.
Men jag (eller vi) handlar ofta. Och ganska lite åt gången. För några dagar i stöten, liksom.
Ändå tycker jag det är svårt. Det är svårt att beräkna hur många kassar som kommer att behövas. Det är svårt att packa sakerna logiskt och vettigt – och dessutom tillräckligt snabbt! För det kommer ju alltid någon efter. Och sakerna kommer så snabbt på rullbandet, och kassörskorna lavar ofta på saker utan hänsyn till vad som är ömtåligt (även när jag försökt lägga upp saker i bra ordning på bandet), och bandet fortsätter att rulla och mosa på sakerna. Jag blir stressad. Trots att jag sällan handlar mer än två kassar åt gången.
HUR I HELVETE PALLAR FOLK MED ATT HANTERA FEM-SEX-SJU KASSAR ELLER ÄNNU MER PÅ EN GÅNG? Hur orkar de? Hur reder deras hjärnor ut det? Jag får panik vid tanken.
Dessutom ska man förstås ofta hantera ett eller två barn. Barn som börjar fråga om saker just när man ska lägga upp saker på bandet, eller betala, eller packa. Eller för den delen barn som vill vara snälla och hjälpa till att packa – men då går det långsammare, och man måste ju ändå hinna klart så att nästa kunds saker får plats.
Nej, det är verkligen inte min grej.
Och sedan när man kommer hem så har man ofta glömt något ändå…