När man läser om cancer, alltså om folks historier ur livet, så brukar det ofta vara typ så här: Cancer upptäcks. Cancer behandlas. Cancer går tillbaka och försvinner (patienten blir mycket bättre eller rentav frisk). Patient lever som mer eller mindre frisk en tid. Cancern har plötsligt kommit tillbaka och spridit sig – ofta till levern. Cancern fortskrider snabbt. Patienten dör. End of story.
På något vis kändes det som att vi kom rakt in i andra halvan. Det som upptäcktes i maj var metastaserna i levern – dit cancern hade spritt sig. Obotligt. Vi kom rakt in i fasen där allt går hastigt utför och sedan är det slut.
Trots det så biter behandlingen och tumörerna krymper.
Men det känns liksom så… svajigt.
”Vi” (eller älsklingen förstås) har nu hunnit med sex omgångar cellgifter = tolv veckor med behandling. Nästa vecka går han igång med lika många till. Men därefter är det sannolikt att bedömningen är att det ska tas paus från cellgifterna, en eller två tolvveckorsperioder.
Det skrämmer mig. För det låter, när jag relaterar till den klassiska storyn ovan, som att man då ger det öppna målet för cancern att ”komma tillbaka”…
Jag vet. Det jag beskrivit ovan är ju den historia som hamnar i pressen – det behöver inte för den skull vara den generella ”sanningen” eller ens på något vis representativt.
Och jag är ändå tacksam. Jag vet att redan de tre månader vi hunnit få hittills är rena bonusen. Och dagens besked har liksom öppnat upp för en längre framtid.