Så hur är det med honom annars, då?

Första omgånger cellgifter i den här andra cellgiftsperioden blev det alltså illamående och kräkningar och diarré så pass länge och mycket att han blev inlagd med dropp.

Andra omgången minskade de en aning på dosen. Han fick dessutom extra kortisontabletter. Och kralligare antiillamåendetabletter, tror jag. Och illamående-kräknings-etc-biverkningarna fanns kvar men blev betydligt mindre: några enstaka gånger med kräkning.

Nu är vi på tredje varvet. När han fick gifterna i förra veckan så fick han den här gången inte dem med pumpen som sitter i två dygn utan på det sätt han fick allra första gången, genom att sitta på sjukhuset och få giftdropp i några timmar på både onsdagen och torsdagen. Hur stor dosen var relativt de andra gångerna vet vi inte. Men den här gången har han klarat sig utan illamåendet (eller ja, så gott som – han mår ju inte riktigt ”som en prins” :P ).

Är man jag så kan man ju låta hjärnan vandra i gränstrakterna av funderingar om att det säkert innebär att dosen nu var ännu mindre (nej, det vet jag alltså inte) och att han därmed inte får den cellgiftseffekt han egentligen skulle behöva.

Mhm. Typ katastroftankar, eller i alla fall anta det värsta. Nå, man kan väl få lov att ha den sortens tankar när det kommer till cancer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *