Trots allt är jag ju bra på en massa saker. Bra som i presterar över medel, eller vad man ska säga. Hade lätt för mig i skolan i de flesta ämnen. Är rätt bra på att skriva. Var väl åtminstone ganska bra på dans en gång i tiden. Är rätt bra på att laga mat, och sy, och renovera. Och så vidare. Jag är inte bäst på något, men det finns en hel massa saker där jag kan känna att jag hör till de som är bra, till skillnad från de som hör till den nedre delen av skalan.
Och vårt samhälle, i skola, arbetsliv, umgänge, allting bygger liksom på jämförelser. Även när det inte är frågan om regelrätta tävlingar så görs alltid jämförelser.
Jag har begåvats med två barn som också har lätt för sig i skolan och tycker det man lär sig i skolan huvudsakligen är kul och intressant. Även om det ibland finns komplicerande grejer att prata om på utvecklingssamtalen, så är det huvudsakligen en uppradning av saker där det går bra, eller ännu bättre.
Jag tror att vi alla har ett inneboende behov av att känna oss bra på något. Men samtidigt så är det något som är beroende av att relateras till och jämföras med andra.
Och om man är någon som aldrig får känna sig bra? Alltså relativt andra. Det måste ju finnas många som är i den sitsen, även om man inte är påtagligt dåligt, liksom. Men hur påverkar det en i längden?
Pingback: Vi är nog både bra och dåliga och det kanske behövs | Sanne skriver