Jag var så glad innan ikväll. Det blev ett avtal i Paris, vilket jag väl inte riktigt hade vågat tro på. Och ett avtal är bättre än inget avtal, i alla fall i det här fallet. Och det hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om när barnen somnat, om varför jag är glad fastän det förstås inte alls är tillräckligt.
Men nu sitter jag här och gråter. För att en vän på facebook talat om att det minsann inte är något att glädjas åt eftersom det är ett så dåligt avtal och att vi minsann ändå är tillbaka på ruta ett.
Så den där glädjen rann av mig. Och jag som hade tänkt pyssla med lite julklappsgrejer, tänkt titta på någon film, fundera på om jag skulle lussa för barnen imorgonbitti – och skriva ett blogginlägg om Parisavtalet. Men istället sitter jag och bara gråter.
Om man inte får fira för att man är tillbaka på ruta ett, då kan man ju inte heller fira att älsklingens tumörer krymper. För i det fallet kommer vi aldrig ens att komma tillbaka till ruta ett, och det finns inget lyckligt slut i det längre perspektivet. Men det gör inte att det är skitsamma hur länge han lever eller hur han mår under den tiden. Det gör inte att jag vill att läkarna ska säga att vi skiter i att ge cellgifter. Självklart vill jag att man ändå ska åstadkomma det bästa som går givet de omständigheter och faktorer som finns att ta med och hantera – i verkligheten. Även om jag självklart hellre skulle önska att de kunde göra honom frisk. Men så är det nu inte.
I en tillvaro som på det privata planet består av älsklingens cancer, en sjuåring som säger att han vill dö och slår sig själv i huvudet och så min egen ångestläggning som alltid har det svårt så här års, och som utanför det privata innehåller påtagliga komponenter av rasism och klimatförändringar och annat skit, så är det generellt sett inte så väldigt uppåt. Jag är glad åt och tacksam över när vardagen funkar någorlunda. Men jag har inte anledning att fira särskilt ofta.
Desto mer anledning att glädjas och fira när man faktiskt får chansen. Även om man faktiskt vet att det man firar inte kommer att räcka.
Och varför är det mer okej att de som hejar på ett fotbollslag jublar när deras lag vinner än att jag jublar när det faktiskt skrivs ett globalt klimatavtal?
Det blir lite som det här när den som anstränger sig att leva miljövändligt får kritik för de bitar hen inte gör rätt, men den som flyger till Thailand och kör SUV och skiter i vilket aldrig får ett ord av kritik.
Jag är ledsen nu. Riktigt ledsen. Jag behöver kunna hämta kraft ur framgångar ibland för att orka resa mig och fortsätta.