Hus och familj

En av de saker som skaver när det gäller den luddiga och oklara men i längden hemska framtiden är det här med boende. För i ett längre perspektiv, när älsklingen är borta och barnen utflugna, så blir jag själv kvar i huset.

Och ur alla rimliga aspekter så är ju huset för stort för bara mig. Ur miljö- och konsumtionshänseende kan inte en ensam person bo kvar i ett normalstort hus.

Fast huset är min fasta punkt, där jag mår bra. Huset är min plats på jorden, där jag lagt ner själ och hjärta i att bygga något långsiktigt och vackert och som jag mår bra av. Och som vi byggt in oss, vårt tillsammans, i. När det bara är jag kvar, så är huset det jag har som är våra gemensamma minnen, vårt gemensamma liv.

Det vill jag inte bli av med. Jag behöver den stommen att bygga framtiden på, för att jag ska fortsätta fungera.

Och jag gissar på att det även för barnen är centralt att ha kvar den fasta punkten. Fast som sagt var, i det fallet gissar jag mest, men jag tror att jag har rätt, även om det är viktigt på olika sätt för dem.

Jag hoppas jag kan hantera det dåliga samvetet och unna mig att bo kvar på längre sikt, tycka att jag är värd detta som är så centralt för mitt mående, och helst släppa detta samvete.

Ibland känns det som att min familj håller på att bli en avsågad gren på det stora mänskliga släktträdet. Kontrasten är så stor när man är på släktträff med älsklingens farmor och hennes fyra söner och deras respektive och alla avkomlingar, och trots att inte alla är på plats så är det runt 45 personer som radar upp sig ute på trappan för fotografering. Det är liksom också ett livsverk. Jag känner mig på något sätt så liten jämfört med det. Men trots den svajighet som råder i min tillvaro så vet man ju inte… Inte så att jag känner behov av att lämna efter mig 45 ättlingar, men jag skulle nog uppskatta att lämna någon sorts liv efter mig – kan man säga så? Och på något vis känner jag att jag behöver den där kärnan, den där fasta punkten, som huset är, för att kunna hålla fast och för att barnen ska kunna ha något att hålla fast vid. För att ha något att bygga framtiden kring, någonstans att samlas – oavsett om det är släktingar eller vänner eller andra som ska samlas. Om det skulle råka hända att jag lever tills jag närma mig hundra så behöver jag nog det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *