Mörker

Och jag minns mörka tider, mörkret som omslöt mig så totalt den där vintern för nu tjugo år sedan, det där mörkret jag trodde jag aldrig skulle kunna lyfta mig ur, det där mörkret som bara blev värre av de där Fontex-tabletterna läkaren skrev ut, på den tiden SSRI och liknande var alldeles nya i Sverige och vanliga läkare ännu inte hade koll på att man mår ännu sämre i början – första månaden, precis så lång tid jag fick tabletter utskrivna på, utan någon uppföljning eller något stöd eller någon samtalskontakt. Och jag sa aldrig mer ”lyckopiller”, för det mörkret ville jag aldrig mer uppleva.

Och jag minns tiden närmst därefter, när jag istället knaprade hälsokostens Valerianapiller för att hantera ångesten och försöka återgå till en vardag och en verklighet, så svajig och vansklig, med en så tunn hinna som höll ihop tillvaron och riskerade att rämna vilket ögonblick som helst och som hölls ihop nästan bara av att jag bet ihop och försökte… tid som varade länge…

… och jag minns tid därefter när jag istället gick över till Esbericum, johannesörtskapslar, för att hantera ångesten och oron, och även denna tid varade länge länge, och förmodligen bra mycket längre än den egentligen behövde, eftersom jag inte vågade ta risken att försöka utan, eftersom jag bara hade just den säkerheten att falla tillbaka på och inte visste hur jag nånsin skulle kunna resa mig ur mörkret igen…

Och jag fascineras samtidigt över hur väl jag lyckats glömma, eller förtränga, eller kanske bara avskärma den tiden. För det är så skönt att vara utan den. Det är så skönt med stabilitet i tillvaron, stabilitet byggd på trygghet i form av älsklingen och huset och platsen och i viss mån sertralinet… Förutsättningar som får mig att fungera.

Det är väl inte jättehemskt att vilja hänga fast vid så mycket som möjligt av det – egentligen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *