Det kom en trötthet gående. En enorm trötthet under hela torsdagen, som igår vid två på eftermiddagen övergick i något annat. Ont i magen. Ont i hela kroppen. Influensakänsla, typ.
Den delen av mig som alltid letar skuld hos mig själv för precis allting började gräva i om sjukdomskänslan betydde att hallonmoussetårtan jag åt till lunch hade varit dålig på nåt vis. – Fast min kollega åt också en lika stor bit av samma tårta, och då borde hon också blivit sjuk.
(Ja, vi körde lite wild and crazy. Lunch av tårta och kakor. Helt oplanerat, bestämdes när vi stod i kön på lunchstället och funderade över vad vi skulle välja till lunch, och kakorna såg så goda ut. Och jag tänkte att äh vad fan, jag är trött och sliten och orkar knappt vara på jobbet och någon gång ska man göra de vansinniga sakerna också. Så min lunch bestod av en bit hallonmoussetårta, en chokladtryffel, en chokladboll och en kaffe.)
För övrigt påminner det ganska mycket om det sjuåringen hade i söndags. Ont i magen, ont i kroppen, ont i huvudet, och febertendens. Dagen efter mådde han trots allt betydligt bättre, även om han fick stanna hemma. Och jag mår faktiskt bättre idag, även om jag fortfarande är helt orkeslös.
Men jag har sovit på soffan inatt. Vill inte smitta ner älsklingen om det kan undvikas. Vill inte krama honom eller så.
Ett elände det där, att när man är som ynkligast så ska man undvika varandra. Jävla skitevolution.