Det sägs att vi svenskar är dåliga på att be om hjälp. Jag är det definitivt. Jag sätter någon sorts stolthet och ära i att klara mig själv. Och visst, jag skulle behöva bli bättre på att be om hjälp.
Men jag tror också vi behöver rota i varför vi är dåliga på att be om hjälp.
Att man ber om hjälp innebär ju per automatik att man erkänner att man inte själv kan eller räcker till. (Eller gör det det? Kan man be om hjälp utan att liksom erkänna sig otillräcklig?) Och därför är det oerhört viktigt hur man blir bemött av den man ber om hjälp – hurdan är responsen?
Tyvärr är det så att de svar man får ofta förstärker den där känslan. Svar i nedvärderande ton som antyder att man på ett eller annat sätt är svag eller inkompetent eller lat som behöver be om hjälp. Svar som antyder eller uttalat säger att man borde klara det själv och att det är dåligt att be om hjälp. Svar som direkt eller indirekt säger att det är fult att be om hjälp.
För de där antydningarna sätter sig. Sätter ribban, sätter normen. Den som ber om hjälp kan inte själv, klarar sig inte själv. Den som ber om hjälp är satt i skuld och inte fri.
Och det läget vill man ju inte hamna i.
Dessutom är det liksom på något märkligt sätt begränsat vad det är okej att be om hjälp med. Resten antas man klara själv. Det är liksom inte riktigt upp till en själv att bedöma vad det är man anser att man behöver hjälp med (och vad man klarar själv).
Om vi vill att folk generellt ska bli bättre på att be om hjälp så är det den här ändan vi behöver börja i.