Om odödlighet och att inte bry sig om konsekvenser

Tidningarna är fulla av artiklar och analyser om terroristattackerna i Bryssel. På och mellan raderna kan man läsa om den stora fördel IS och andra terroristorganisationer har jämfört med “oss”, vår sida: De har självmordsbombare. Terroristerna vill skrämma oss med döden, men själva är de inte rädda för döden, och de är inte bara beredda att offra livet för det de tror på – de gör det med glädje. För egentligen tror det inte att deras liv tar slut med den där självmordsbomben, utan att något bättre väntar bortanför. I någon mån betraktar de sig som odödliga.*

Sedan kommer jag till nästa tidningsartikel:

Terroristerna har inte lyckats få stopp på resandet

KASTRUP-MALMÖ Terrorhotet ger resandet och dess platser – tåg, flygplatser, tunnelbanor – en dov klang av rädsla.
Men resandet betyder för mycket för att ges upp. Vi ger oss av, trots obehaget.
Inför sommaren 2016 är Paris mer populärt än någonsin.
Den starka svenska ekonomin betyder i sammanhanget långt mer än en upplevelse av risk. Resandet är helt enkelt otroligt viktigt: det första vi lägger pengar på när konjunkturen lyfter, det sista vi slopar när den viker nedåt igen.

Och jag tänker att människor i västvärlden faktiskt också ser sig som odödliga. Nej, inte samma sorts odödlighet. Men folk fortsätter att resa hysteriskt. Som om det vore en livsnödvändighet (nej, det är det INTE). Eller en rättighet (nej, det är det inte heller). Som att det inte går att leva ett helt och lyckligt och bra liv om man inte flyger långt iväg flera gånger om året (jo, det går det visst!). Fastän varje tänkande människa i västvärlden över fem års ålder rimligen vet att det inte funkar att hålla på med dessa eviga flygresor, att vi sabbar livsförhållandena för oss själva och andra – inte minst de som kommer efter oss. I alla fall om vi plockar av oss skygglapparna.

Men det är förstås bekvämare att behålla skygglapparna på. Oavsett om man vill fortsätta sitt resande eller om man vill bli självmordsbombare.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

För sjätte året i rad ökade antalet passagerare i linjefart och charter både inrikes och utrikes på de svenska flygplatserna. Det visar officiell statistik om luftfart från Trafikanalys.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

Hela artikeln hos Trafikanalys.

 

Och nej, självklart jämställer jag inte svenska flygturister med IS-terrorister. Det finns liksom andra skillnader. Du som tycker att det är det jag skriver ska nog läsa en gång till och fundera över vad det är jag försöker lyfta fram här.

* Nej, jag har inga djupare kunskaper på området. Det är så jag uppfattar det. Men jag kan ha fel.

2 responses to “Om odödlighet och att inte bry sig om konsekvenser

  1. På nått sätt måste man väl se sig själv som odödlig för att orka med vardagen? O trots allt är ju sannolikheten att dö i en terrorattack fortfarande bra mycket mindre än att dö i en trafikolycka, o få tvekar väl att sätta sig på bussen till jobbet på morgonen.
    Att flyga är naturligtvis ingen rättighet, men att resa, upptäcka andra länder och lära sig om olika kulturer anser i alla fall jag vara väldigt berikande. O även en skidsemester i Serre Chevalier, där hela familjen kan umgås och ha roligt ihop är värt mycket, även om det kräver en flygresa för att komma dit. Alla gör vi så gott vi kan, även vi som flyger nångång ibland ;-)

    • Nej, man behöver inte se sig som odödlig för att orka med vardagen.

      Ja, sannolikheten att dö i en terrorattack är liten, mycket mindre än många andra risker. Det håller jag helt med om och har inte påstått något annat :-)

      Och visst finns det positiva aspekter av att resa. Folk älskar att lyfta dessa aspekter så fort jag eller någon annan för fram de problem som finns med de frekventa flygresorna. Men problemen kvarstår: flygresorna orsakar miljöproblem. Varje flygresa innebär stora utsläpp av klimatpåverkande gaser. Vi kommer inte ifrån det, oavsett hur berikande det är att resa. Och vi måste trots allt väga de berikande aspekterna av resorna mot deras långsiktiga konsekvenser för alla kommande generationer. Och utifrån det dra slutsatserna: hur mycket kan vi resa och ändå anse det vara okej med de effekter det ger?

      Och ja, det finns ett stort spektrum. Det finns människor som aldrig flyger, människor som flyger sällan, människor som flyger en eller ett par gånger om året, och människor som flyger jämt. Det finns de som har goda skäl och de som inte har det. Det är självklart en glidande skala och knepiga avvägningar.

      Men jag håller definitivt inte med om att alla gör så gott de kan. Inte ens jag gör så gott jag kan. Men visst, ganska många gör ganska bra även om det är långt kvar till så gott de kan. Men det finns också väldigt många människor som inte gör en bråkdel av det de kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *