Okej, mer konkret (jämfört med det jag skrev för en stund sedan):
I torsdags var älsklingen på röntgen, som han är så där standardmässigt var tredje månad ungefär. Idag har vi varit hos läkaren och fått veta vad röntgen visade.
Den korta sammanfattningen: Det ser för jävla illa ut.
Tumörerna i levern växer igen och är nu nästan lika stora som när man först hittade dem. Och det finns metastaser på nya ställen, bland annat i lungorna.
”Behandlingssvikt”, kallas det visst. Eller uttryckt annorlunda: cellgifterna biter inte på tumörerna längre.
Han kommer inte att få cellgifter mer. Som det är nu kommer han liksom bara att få de negativa effekterna av cellgifterna och typ inga positiva, och då anser man det är bättre att låta bli. Han kommer dock förmodligen att fortsätta få Avastin.
Och man ska titta på de gamla vävnadsproverna och undersöka om det är så att tumörcellerna är av en typ där någon sorts enzympreparat kan göra nytta.
Om inte så vet man egentligen inget mer man kan göra. Och då är tidshorisonten till slutet kanske bara några månader.
”Fast du är ju ganska ung”, tillade läkaren efter en liten paus, som för att kunna säga något positivt. Ung och stark och med en kropp som kan stå emot lite längre än hos en sextiofemåring.
Älsklingen ska äta extra kortison nu. För att kanske kunna äta lite bättre. Kanske slippa lite av hostan. Och så ska det skickas en remiss till någon sorts hemvårdsteam som kan bistå med nutritionstips och kurator. Och vi har fått med oss en broschyr om palliativ vård.
Och i mitt huvud surrar frågor som hur gör man när någon dör – är det här hemma och vem finns på plats då? Hur gör man när någon ska begravas? Och kan man ta prover på våra barn framöver med jämna mellanrum så att man upptäcker eventuell ärftlig cancer i god tid? Och den dagen båda barnen drabbats av cancer, vem tar hand om mig då?
8 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Nu gråter jag. Vilka hemska nyheter :-( Massa massa kramar, vi tänker på er och vi finns här såklart om det är något vi kan göra. <3
Författare
Håll mig över ytan när han inte finns längre?
Ta hand om barnen ibland om jag inte orkar hålla ihop hela tiden när det inte finns någon mer förälder än jag?
Jag kan absolut lova att ta hand om barnen ibland! Hålla dig över ytan känns lite förmätet att lova, men jag lovar att finnas till hands så gott jag kan i alla fall. Kram.
Man kan dö hemma i sin säng, o då tror jag ingen behöver vara på plats när det händer, men man måste typ kalla på ambulans eller nått för att bekräfta dödsfallet. Man kan också välja att ligga på Hospice, det gjorde min pappa och det var väldigt fint och personalen var väldigt hjälpsamma och rara, och kunde hjälpa till att hantera sorgen (De är ju proffs), men då är förstås nackdelen att man inte är hemma och nära hela den sista tiden…Men det kanske du egentligen visste…Tänker på dig och inser att jag inget kan göra, och då blir allt bara tungt. ”kämpa på” och ”håller tummarna” är ju i det här läget rätt tomma ord…:-P
Jag är så ledsen, Susanne! Jag känner ju varken dig eller Johan på det sättet, men jag är djupt berörd av det som händer er. Jag har sett något liknande ske på nära håll fast inte som en del av den närmaste familjen. Min ex-mans pappa (som då var en av de där 65-åringarna läkaren refererade till) gick igenom liknande saker för ett par år sedan. Han valde att stanna i hemmet och det blev en fin sista tid (är mycket osäker på ordvalet här fin/bra/lugn, allt känns ju helt fel med tanke på den stora bilden). Om du vill veta mer får du gärna höra av dig! Tänker på er! Kram
Jag gråter också. För jävligheten, för obarmhärtigheten, för hjälplösheten. Jag förlorade en nära vän förra sommaren. Jag gråter för henne också. Kärlek till er båda.
Jag har lärt känna dig via twitter och Facebook, i de många bitar av ditt och ert liv du delar med dig av. Det och dina berättelser berör. Någon tröst har jag inte att dela med mig av, för det finns ingen rättvisa i sjukdom. Empati och sympati och någon förståelse hoppa jag att jag kan dela med mig av. På torsdag skall jag träffa min syster som i höstas diagnosticerades med en aggressiv hjärntumör. Just nu när det bra efter operation och behandling, men om den utmätta tiden är 1 eller 3 år vet ingen än. Det är svårt att acceptera att det finns saker och tillstånd vi inte kan rå på….
Författare
Svårt att acceptera, och svårt att ens riktigt begripa… Och ja, så vansinnigt orättvist :(