Du kände honom lika väl som han kände dig, så du vet säkert egentligen vad han skulle säga om det här.
Ungefär nåt sånt skrev någon som kommentar om något jag funderade på häromdagen. Och det låter ju fullt rimligt och sant. Absolut. Jag borde kunna gissa mig till ungefär vad du skulle ha sagt eller tyckt om en massa saker.
Fast det gör ont att försöka ta sig in dit! För att försöka hitta sådant så behöver jag liksom försöka klippa mig igenom en massa lager av skydande guck som mitt huvud lindat in sig i. Och då kommer jag att börja blöda mentalt. Gå sönder. Det är liksom mer än jag klarar i nuläget. Även om jag vill. Även om jag tycker det vore självklart.
Det är fortfarande för nära. Du är fortfarande för nära livet – det är fortfarande för långt kvar innan jag till fullo accepterat att du är död.
Men älskling, jag skulle verkligen må bra av att höra ifrån dig. Få höra dig säga något stöttande och stärkande. Få mig att känna att jag klarar det här åtminstone hyfsat okej, åtminstone givet omständigheterna. Få något gott och klokt råd. Åtminstone få höra dig säga ”Ooo!” och ”Ah!” om det jag åstadkommit.
Fast jag åstadkommer ju inte ett skit. Inte ens du skulle kunna säga Oo och Ah i nuläget.