Pizzakväll. Pizza hemkörd från den allra lokalaste pizzerian, sponsrad av en okänd givare i huvudstaden. Och så netflixfilm till det: De fem legenderna. Film av typen “Vi tar karaktärer som alla redan känner till, mixar dem med en ny plot och stoppar in lite oväntade vändningar, men ändå en ganska klassisk filmuppbyggnad”. Den var faktiskt riktigt bra, jag tror du skulle gillat den.
Jag har de senaste dagarna vacklat mellan huvudsakligen ett par varianter av att hantera situationen. Den ena är att verkligen omfamna kärleken till dig, dyka ner i sånt som påminner om dig – texter, musik och annat. Och då blir sorgen djup, riktigt jävla djup. Den andra är att liksom hålla undan, hålla sorgen kort och få den att begränsa sig till den där gråtmilda bitterljuva känslan som hela tiden ligger under ytan.
Fast ikväll har jag upptäckt ett sätt till, nånstans i början när vi satt och tittade på filmen – innan filmen kommit igång ordentligt, så det berodde egentligen inte på filmen i sig – men också delvs som en effekt av tankar och känslor när jag stod och putsade i orangeriet tidigare idag. Den tredje varianten är att låtsas att du fortfarande är här.
Alltså, det låter ju inte bra. Det låter som att jag går in för att lura mig själv, bygga upp fantasivärldar och så. Fast det är inte alls det det handlar om. Det är ju inte alls frågan om att jag verkligen tror på det. Det är mer en strategi och en känsla. Något att knuffa bort jobbiga tankar med. Möta tankarna med känslan av att allt är som vanligt – det vill säga du är här. Mer eller mindre. För det är ju så jag vill ha det: att det ska fortsätta att vara ungefär som innan, som när du fanns här. Och egentligen behöver skillnaden inte vara jättestor. Vi har ju vant oss sakteliga vid att fasa ut dig, under ganska lång tid – mindre ork, mindre delaktighet i vardagen, och så vidare. Det är bara den där slutliga stupstocken, döden – eller insikten om dödens slutgiltighet – som är den riktigt markanta skillnaden som gör att jag rasar så totalt.
Men det faktum att jag sitter och försvarar det här beror ju på att jag själv tycker att det inte låter som en acceptabel lösning. Samtidigt som det faktiskt gett den bästa själsliga vilan på en bra stund.
Å tredje sidan (eller vad det nu ska vara för siffra) så kan man ju säkert kalla det för någon sorts variant på KBT. Och då är väl allting okej :P
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Allt som får dig att må lite bättre en stund (inte inkluderande olika slags droger eller självskadebeteende :) ) är OK just nu. Vad du behöver för att orka är ju bara du som vet.
Låtsas kanske inte är rätt ord. Mer att för en stund välja att fokusera på det som är som vanligt. Det tycker jag låter som en ganska klok strategi.
Ja, det här är en fullständigt vettig strategi. Bra att du hittat den!
Jag gör ibland en liknande grej i miniformat när jag känner att det är så vanvettigt mycket kvar på något projekt att jag drunknar – jag låtsas för en stund att det ÄR klart, bara för att få andrum att funka ordentligt, känna lättnaden och stoltheten att ha klarat det. Och sen kan jag dra på en stund till.
<3
Författare
<3