CoderDojo med ungarna.
Det är så bisarrt att befinna sig här, i det som liksom är din hemmiljö – ja, inte just den här lokalen, men sammanhanget, ämnet, människorna. Du var ju inblandad här. Du kan de här sakerna. Människorna här känner dig, inte mig. Och du skulle fara runt här och hjälpa till och vara i ditt eget element.
Men det är jag som är här med barnen. Det är jag som ser sjuåringens glädje över att kunna programmera roboten som far fram över golvet. Du ska ju vara här och leka! Och förklara för mig när jag inte fattar – eller för den delen förklara för mig så att jag känner att jo, det här fattar jag visst, jag bara hade en liten tröskel och en liten hangup i vägen som gjorde att jag trodde att jag inte fattade.
Du saknas här. Också. Precis som på alla ställen du var inblandad.
Och jag går och sätter mig på scenkanten, eftersom det är en aula vi är, för på scenkanten känner jag mig fortfarande märkligt hemtam och trygg. Som att jag själv kan välja vilka delar av mig jag släpper fram och vilka jag lämnar utanför. I alla fall lite grann. För att vara här med hela mig går liksom inte riktigt nu. Och jag känner att jag nog gör bättre nytta genom att hålla mig lite ur vägen och låta barnen hållas utan att ha mamma hängande över axeln.