Jag lagade faktiskt mat ikväll. Inget avancerad: en pastasås på skinktärningar, broccoli och grädde och så makaroner till det. Och det fanns något skönt i att kunna laga det ”helt hänsynslöst”. Ja, alltså, att laga mat utan att ta hänsyn till dig.
Inte så att jag egentligen nånsin behövde ta hänsyn till dig. Du tyckte i princip under hela sjukdomstiden, och speciellt på slutet, att jag skulle strunta i att anpassa till dig. Verkligen speciellt på slutet när du nästan inte åt någonting. Men jag ville ju! Jag ville att det skulle vara mat du kunde äta – både för att du behövde maten och för att ge dig möjligheten att få njuta av maten, åtminstone en liten aning.
Men det är liksom lite skönt att inte behöva ta den hänsynen.
Nu ikväll har sjuåringen mått illa. Först trodde jag att det bara handlade om all kål han ätit ikväll – totalt sett ungefär ett halvt (litet) färskt vitkålshuvud (inte tillagat). Men vid det här laget har han hunnit kräkas två gånger, så kanske var det inte bara kålen? Och i alla fall, alldeles oavsett orsaken, så är det ganska skönt att inte behöva oroa sig över att älsklingen ska bli nedsmittad av något som en stackars cancersjuk kropp med nedsatt immunförsvar inte pallar ta hand om. Och ganska skönt att veta att det han slutligen dog av inte var en kräksjuka eller förkylning eller liknande som någon av oss släpat hem.
Och i kräkningarnas närhet finns ytterligare en lättnad. I början av sjukdomsperioden, när älsklingen började med cellgifter, så fick han nogsamma instruktioner i hur man skulle torka och ta hand om ifall man kräktes när man hade cellgifter i kroppen – vilket ju är ett ganska sannolikt scenario, eftersom man blir illamående av cellgifterna. Och för mig, som är rejält ångestig över sådana där saker – cellgifter som absolut inte ska hamna på eller i någon av oss andra och kräktorkande i sig, och så vidare – så kändes det där som oöverstigligt. Men jag behövde aldrig göra det. Alla gånger älsklingen mådde illa och kräktes så var han också fullt kapabel att själv ta hand om och torka upp enligt relevanta regler.
På det hela taget var han kapabel att ta hand om det allra mesta ända in i det sista. Bortsett från typ de fyra sista dagarna.
Det är också en lättnad i sig. Både för mig och för honom, tror jag.