Det är lite udda att delta i samtal (huvudsakligen via nätet i nuläget, men även muntliga) i nuläget. För alla mina tankespår landar ju på något vis i saker som har koppling till döden, eller till han som är död. Så så fort jag öppnar käften eller skriver en kommentar så påminner jag mina medmänniskor om döden.
Tack och lov verkar folk kunna leva med det. Trots att jag ju liksom per automatik blir dystergöken.
För det är ju samtidigt så jag måste göra. Jag måste fortsätta prata. Måste fortsätta associera. Annars stänger jag ju av mer än jag bör.
Och det blir ju också en påminnelse om att han var så mycket mer än bara den som dog. Det är ju en massa glada och viktiga och intressanta saker det handlar om. Även om han råkar vara den som numera är död.
2 responses to “Döden ständigt närvarande”