För här är så tyst.
Eller så är det bara som det känns?
maj 30 2016
maj 30 2016
För här är så tyst.
Eller så är det bara som det känns?
17 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jodå, jag läser, men inte varje dag. Har precis läst ikapp de senaste fyra dagarna. Även fast jag inte känner dig och bara vara bekant med älsklingen din så finner jag att din blogg är en viktig del av min lilla sorgeprocess också.
Författare
Självklart måste man inte läsa varje dag <3
Jag läser varje dag. Mest från telefonen vilket gör det lite svårt att skriva kommentarer – det tar sån tid med de däringa pyttesmå touchskärmstangenterna. (Åtminstone om man vill skriva något med substans i.) Jag har formulerat många kommentarer i huvudet som tyvärr aldrig landat i skrift. Men jag finns här, och jag läser!
Författare
Nej usch, från telefonen orkar man inte skriva något med substans annat än i nödfall :-)
Instämmer med Martin ovanför. Jag hade förmånen att ha din älskling som kavaljer på min studentbal 1993. Han ställde upp med glädje. Därefter har vi i princip inte haft någon kontakt.
Läser och sörjer med dig. Förbannar skitsjukdomen cancer som rycker så många människor ifrån denna jord och lämnar oss andra kvar med saknaden.
Författare
Klart han ställde upp med glädje – han älskade ju det där :-D
Jag läser också varje dag. Fick av en slump höra talas om att Johan var borta. Vi umgicks i samma kretsar runt 1993-94 i Linköping och har sedan dess inte haft någon kontakt. Beskedet om hans bortgång har berört mig då jag minns honom som en utav de mest levnadsglada och mest generösa från min studietid. I samband med detta började jag också läsa din blogg och blir väldigt tagen av dina tankar och reflektioner, din förmåga att sätta ord på det svåra.
Jag har förstått att du i din omgivning har fullt med stöttande människor och välmenande uppmaningar och att det inte alltid är helt okomplicerat. Därför har jag valt att tassa lite vid sidan av. Men jag följer, och ser, varje dag och varje ord.
/Anna
Författare
Ja, det finns stöd runtom, absolut. Fast ibland orkar jag inte med det mer handfasta stödet – det är liksom p sätt och vis jobbigt med människor :-D samtidigt som jag liksom behöver bekräftelsen på att någon ser mig och hör mig. Kanske det mer än något annat – kanske just för att det är en av de saker jag saknar mest av allt. Något åt det här hållet.
Men jag förstår att det är en knepig balansgång. Jag är säkert inte alltid den lättaste att ha att göra med, och inte lättare nu precis, och jag har ju behov av att gnälla av mig, samtidigt som jag ju behöver folks tankar. Väldigt knepigt det där.
Jag säger som i filmen Avatar- jag ser dig!
Författare
:-D
Jag läser, men är inte så bra på att skriva kommentarer.
Författare
Det är okej :-) Du är självklart välkommen att läsa ändå.
Jag läser allt, som vanligt. Men precis som Anna alltför ofta på en mobil. Och när jag väl sitter framför datorn och tänker att jag ska skriva nåt så inser jag allt som oftast efter att ha formulerat en kommentar att det nog sjutton blev ett förståsigpåare-råd av den – och då suddar jag ut, och sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva istället. :-)
Författare
:-D
Jag läser också, nästan varje dag. Fast det blir på kvällarna när jag är ganska trött, så det är inte alltid jag orkar formulera kommentarer. Men jag läser. Kram!
Jag läser. Önskar jag kunde komma på något vettigt att kommentera, något som skulle minska sorgen och smärtan, men jag tror risken är större att jag skriver något klumpigt som bara gör det värre. Så jag låter (oftast) bli. Men jag läser.
Och jag läser, men är kanske sparsam med kommentarerna. Ibland låter det som du bara vill bara få skriva av dig, utan så mycket följder, råd och synpunkter. Man kan ju bli tokig på alla människor som lägger sig i ens liv ibland. Ungefär som du skrev, som när man var nybliven förälder. Men jag förstår också att du gärna vill ha ett livstecken ibland från alla som du delar med dig av dina tankar till.