För du vägrade ju själv fatta

Det är så ofattbart att du är död och borta. Och jag tror att det är lika ofattbart för dig själv. Även om du visste fakta i målet lika väl som jag, så var du hela tiden så optimistisk. Ville inte riktigt acceptera att det hunnit bli så illa som det hade blivit, att det faktiskt var kort tid kvar. Du fokuserade hela tiden på det som var bättre än innan – och större delen av tiden var det ju bättre än de enstaka panikartade förjävliga tillfällena. Så då blir det ju lätt att vara positiv :P

Jag får liksom en bild i huvudet av dig då när allt är slut, när du dragit det där sista rosslande andetaget och allt är över och du klivit ur din kropp, att du tittar dig förvirrat omkring som att du inte riktigt fattar, och säger något i stil med “Va? Var det redan slut?”.

Ja, bortsett från att döden är slutet och du alltså inte vare sig kan ha sett dig om eller sagt något eller så. Men i alla fall.

Det är ju udda i sig, för övrigt. Att döden liksom på något vis är det enda som kunde få dig tyst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *