Jag är inte en väldigt social människa, sett till hur man förväntas vara. Jag vill inte umgås en massa hela tiden. Jag har inget behov av att alltid ha någon att göra saker tillsammans med – många saker gör jag egentligen bäst på egen hand.
Samtidigt mår jag bäst av att ha människor omkring mig. Inte nära, inte att göra saker tillsammans med hela tiden, men att de finns där. Även när jag ska pyssla med mina egna saker så mår jag liksom bra av att ha människor omkring mig, människor som också pysslar med sina saker. Aktivitet omkring mig. Andra människor som gör saker. Som ser mig men utan att interagera mer än lite grann då och då.
Det var därför kollektivet i Malmö var så enormt mycket bättre för mig än att bo ensam i en lägenhet – fastän jag egentligen inte gjorde någonting ihop med de andra i kollektivet. Mer än att prata några ord i köket och så där, liksom.
Jag tycker det är kul (eller tyckte förr i alla fall) att ordna stora fester. Gillar ordnandet. Gillar många människor. Och mängden människor gör samtidigt att jag inte måste sitta ner särskilt länge med var och en utan ändå kan försvinna i mängden.
Men nu är jag alldeles för ensam. Och vill egentligen inte träffa folk. Vill inte behöva umgås. Det blir alldeles för kravfyllt att känna att jag ska behöva prata, göra saker tillsammans. Samtidigt som jag behöver det otvungna.
De märks nu när mina föräldrar är här. För när pappa går och grejar med rosenbågen och mamma vattnar, då klarar jag plötsligt av att hämta sekatören och klippa lite på blåregnet och honungsrosen och annat sånt där. Sånt där som jag annars för tillfället inte alls kommer mig för.
Inte kommer mig för av det enkla skälet att du inte finns här längre.