Älskade, jag har tappat kraften. Jag dukar under här under sorgen.
I början gick det bra. Eller gick, i alla fall. Jag vet inte om det var lättnaden i att äntligen få slappna av en aning. Eller om det liksom fanns det konkreta i att fixa med begravning och sånt. Eller om det var att minnet av dig liksom huvudsakligen befolkades av en ganska sjuk du. Eller om saknaden efter dig helt enkelt inte hunnit bli tillräckligt stor – eller jag inte med full kraft hunnit inse, på djupet inse, vad jag förlorat.
Jag har förlorat DIG. Den allra viktigaste personen i mitt liv, i min värld. Och jag har förlorat dig för all framtid. Jada jada, alla fina minnen, bla bla bla – men jag kan ju inte leva av minnen, minnen hjälper mig inte att leva nu. Livet är nya stunder och ögonblick. Och du finns inte i dem. Jag kan inte prata med dig, inte skratta med dig, inte tramsa med dig.
Du är död. Du är så jävla infernaliskt död.
Och jag är lika infernaliskt ensam. För ingen annan är du. Ingen annan kan vara du.
Och jag behöver vara liten, behöver ligga och bli omklappad och omkramad. Inte tröstad, för tröst finns ingen. Men omhändertagen. Fast jag måste hela tiden hänga ihop och reda ut. Utom korta stunder. Och de enda som finns där till att hålla om mig är barnen, och det känns liksom idiotiskt i sig att det ska behöva vara de som tar hand om mig. De har det ju lika illa.
Älskling, jag har tappat kraften. Kraften och viljan. Jag vandrar i ett töcken av att försöka orka, fast jag är liksom kräksillamående av saknaden och insikten.
Stundtals är det som att det enda som lyckas bära mig vidare är att du fanimej inte ska få rätt i att det är värre för oss som blir kvar än för dig. För jag vill inte låta dig få rätt i det.
Och jag önskar att jag i tid hade kommit på att be dig tänka ut vad du skulle vilja säga till mig i sådana här stunder. För jag kom på det försent, att jag skulle behöva det – när jag kom på det var du egentligen så kraftlös att du inte riktigt orkade tänka på sådana saker. Även om du vägrade ge upp hoppet så hade du egentligen släppt taget om kraften, på nåt vis.
Och folk svarar med att be mig tänka efter vad jag tror att du skulle ha sagt. Men alltså, jag vet inte. Jag kan komma på saker som det kan tänkas att du skulle ha sagt, men de blir liksom inte rätt. Det funkar liksom inte att jag ska sitta och tänka ut stödet från dig själv. Det blir liksom ändå helt innehållslöst, bara en kontur.
Älskling, var ska jag hitta kraften? Kunde du inte sagt till dina vänner vilka kloka saker de ska säga till mig nu, för att jag ska reda ut det här, orka med det här?
Jag hittar inte mig själv. Hittar inte någon vilja. Hittar bara allting som gör ont, allting som du fattas i.
6 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Vänta. Stå ut. Det är jobbigt/svårt för mig att säga nåt. Sist jag försökte blev det fel. Det kändes inte så bra. Det kändes som det där klassiska, rädslan att göra allting värre, gör att man drar sig undan. Man ska inte ge råd, eller säga hur det blir . Sen. För ingen som inte gått igenom det du gör nu kan förstå fullt ut. Vi kan bara gissa. Vi kan bara lyssna. Och vi gör det här. Jag lyssnar. Men jag kan inte ge råd.
Författare
Det var lite det jag tänkte på när jag skrev det här: http://www.sanneskriver.se/2016/06/05/sorgen-ar-liksom-inte-en-snygg-dekoration/
För jag vet att det inte är lätt att säga/skriva rätt saker till mig för tillfället. Jag vet att det lätt blir fel.
Vi finns runt ikring dig i olika konstellationer och på olika avstånd, både fysiskt och mentalt. Vi lyssnar och känner med dig, fast vi inget kan göra. Känns det för j-a jobbigt kan du alltid gå och ösa ur dig hos ett proffs, fast jag tror inte ett proffs behövs i det här läget. Jag hoppas inte det i alla fall. Men om du skulle komma dit, våga erkänna det innan det är för sent.
Jag kände honom ju inte på långt när så väl som du, men om jag ändå vågar göra ett försök att tänka som han så tror jag att han skulle säga: ”Låt det ta den tid det tar.” Men när du orkar, försök få syn på den du ska komma att vara utan honom, så att du kan komma vidare. Det skulle han nog också säga, om än inte exakt med de orden. Att du uppfattar dig själv som en kvarlämnad skärva av ett sammanhang som inte längre finns, det är så det är under den allra svåraste tiden, och den vill man ju bara dra ut på precis så länge som det är absolut nödvändigt.
Så här sa han till mig i höstas angående både sin cancer och min pappas:
Det ”vanliga” livet är det man är tvungen att leva i. Och då får man göra de.t
I början gick det. Nu orkar du inte. Well, är det något jag lärt mig av erfarenheten så är det att nog bara finns två konstanter i detta. Det första är att han är död – ”as a dodo”. Den andra är sorgen varierar. Jag har sett alla möjliga initiala responser – vissa som blev förvirrade, andra blev rationella, några som blev passiva, någon som tog sitt liv, någon som blommade ut… För alla, utom för den som ändade sitt eget liv, så ändrade sig denna första reaktion: sen blev någon lättad, någon arg, någon tom… Och sen ändrade det sig. Och sen igen. Och ibland kom det nya upplevelser – ibland samma skit/ljusning – om vartannat.
Så kontentan av detta är – var beredd på att nuläget kommer ändra sig. Ibland av sig själv – ibland för att du (eller någon annan) driver på förändringen.
För att summera enligt Floskelbingon: ”This to shall pass”.
Det enda som består är att han är död – för att citera en god vän: ”He’s not pinin’! He’s passed on! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet ’is maker! Bereft of life, he rests in peace! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off ’is mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin’ choir invisible!!”.
Och det gör mig så ont.
[…] Det kom en kommentar. En kommentar som snuddade vid det allra mest förbjudna. Det där som jag sedan över tjugo år tillbaka, när jag hade min första riktigt riktigt djupa svacka med start hösten -95, egentligen konstaterat aldrig ens känts som en lösning. För det är inte dö jag vill när jag mår som sämst, det är hitta tillbaka till glädjen i att leva. […]