Jag kämpar med acceptansen och förnekelsen. Med att det hela tiden liksom blir obegripligare och overkligare att du är död. Döden i sig blir obegripligare. Du som alltid var så levande. Ända in i det sista, utom de sista dagarna.
Det är en konstant kamp och strid i mitt huvud. Det sunda förnuftet vet ju att du är död, det är inte det. Men ändå. Ändå! Ändå är det så svårt att fatta. Gör så ont att jag måste fatta. Och måste acceptera. För jag VILL inte. Jag vill verkligen inte.
Den där kampen, striden, i mitt huvud är sanslöst tröttande. Utmattande. Gör mig kraftlös och korkad och så. Klarar ingen tankeverksamhet.
Och varje försök att gå vidare med livet, fortsätta med det jag vill få gjort, krockar med saker som ökar smärtan, ökar panikkänslan av att du inte finns och aldrig mer kommer att finnas. Alla försök att vara jag, göra jag-saker, ökar saknaden efter dig, ökar motviljan mot att acceptera.
Och mitt i det förväntas jag kunna planera. Inte bara planera dag för dag, eller konkreta saker som ska ske här hemmavid, utan för hela sommaren. Som om allting vore som vanligt, liksom.
Och när huvudet inte pallarmed det så kan jag inte ens sätt dig på att ringa och planera och ordna upp.
Var är burken med dig när man behöver den?! (Och här ska det vara en länk till det inlägget – men jag hittar det inte ens…)
One response to “Den tröttande kampen mot förnekelsen”