Lite grann arg är jag på mig själv också. För sorgen och eländet. För så här kan jag ju inte hålla på! Han är ju tvärdöd, han kommer inte tillbaka hur mycket jag än håller på och sjåpar mig. Så ryck upp sig Sanne och fortsätt leva!
… fast så funkar det ju inte. Det vet jag ju. Känslor funkar inte så. Och jag är ingen maskin, hur mycket jag än ibland försöker intala mig det.
3 kommentarer
Det är väl klart att vi försöker intala oss själva att vi är maskiner i bland. När livet gör ont vore det ju hemskt behändigt, tänker jag.
Vet du Sanne, att bli arg (aven om det ar pa sig sjalv) ar ocksa en del av sorgeprocessen. Det tar den tid det tar.
Näe, så här kan du inte hålla på. I längden. Du är inte ”i längden” ännu dock. Det har, i förhållande till hur länge ni var tillsammans, gått jättelite tid sedan ni inte är det längre, och det måste få ta tid, göra ont, vara irriterande, ledsamt, osv innan det vänder. Tyvärr…