Jag har ett nästan omättligt behov av att sova. Det känns som att jag skulle kunna sova nästan hur mycket som helst.
Eller kanske ändå inte. Stundtals ligger jag kanske mer och dåsar, slumrar, försöker klamra mig fast vid sömnen och tröttheten.
Jag gissar på att det liksom fyller flera olika funktioner. Bearbetning. Återhämtning efter en påfrestande tid. Verklighetsflykt. Fyllande av det stora hålet som uppstått bredvid mig. Och så vidare.
Men nu försvinner möjligheten att gå och sova när jag lämnat barnen på skolan. Imorgon är det skolavslutning, och då ska jag förstås vara med… På torsdag har jag läkarbesök i Malmö och måste hålla mig vaken. Och den dagen är det dessutom meningen att jag ska börja jobba. Tre timmar om dagen. Hemifrån. Jag vet inte om jag är redo. Vet inte om jag klarar det. Men jag antar att det är dags att göra ett försök.
Och på måndag börjar simskola för sjuåringen. Klockan nio varje morgon ska vi vara på plats på badet, i tre veckor framåt.
3 kommentarer
Förstår att det är skrämmande att helt plötsligt kastas in i vardagslivet igen, där det trots allt finns en del förväntningar på en. Hur man ska bete sig (helst inte börja gråta, kräkas eller svimma), att man ska orka med och att man ska leverera . Och allt detta när man kanske inte riktigt känner att man kan lita på sig själv och sitt mående. Skickar styrketankar och hoppas att du har modet och kraften att göra det, att du har klokheten att be om hjälp när det behövs och att du är snäll mot dig själv när du drattar på ändan.
Samtidigt tror jag det är bra att försöka komma igång. Det värsta som kan hända är att du inser att det inte funkar och så får du backa lite. Men våga ta steget, heja dig! (och be om hjälp om det blir för mycket, som Anna R säger!)
Du är galet stark!
Har bara läst din blogg en kort tid, men när jag upptäckte den så har jag nog läst igenom gamla inlägg i minst två-tre timmar. Du skriver så klokt, ärligt och öppet. Önskar att jag kunde skicka över all styrka i världen till dig.