Det finns stunder när saker känns okej. När jag mår… normalt, liksom. När kan göra saker, eller bara vara, utan att det gör ont i själen. När jag är någonstans i närheten av mitt vanliga jag.
Då kommer en liten del av mig och bannar mig. Jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att glömma honom så snabbt, att jag inte håller fast vid sorgen och längtan, att jag släpper iväg honom. Så får jag ju inte göra!
För jag vill ju hålla kvar honom, minnet av honom, känslan av honom, så mycket det är möjligt. Och släpper jag smärtan så släpper jag honom. Och då får jag skuldkänslor.
Damned if you do, damned if you don’t, typ.
1 kommentar
Det är förstås svårt att rå på såntdär, men du är verkligen värd att må ”bra” i vissa ögonblick. De kommer bli fler och fler, och det innebär verkligen INTE att du har glömt honom eller ska ha dåligt samvete. Men det hoppas jag att du egentligen vet, fast dina känslor inte håller med dig…