Det här med vem jag är arg på och så där… det finns faktiskt en del jag är arg på, utöver dig och mig. Och det är alla de som liksom förminskade det här. Ja, alltså, alla de där som liksom vägrade acceptera att cancern var obotlig. Trots att jag tycker att både du och jag var tydliga med det redan från början.
Som han som var här och hälsade på och flera gånger återkom till att hans före detta fru minsann hade haft cancer men numera var frisk, och det skulle säkert du också bli.
Och alla dessa som ända in i slutet envisades med att komma med idiotkommentarer om att du är stark och snart vänder det, och ingen cancer kan väl vinna över dig.
Jo. Det här var en sorts cancer som inte gick att bota. Det var klart och tydligt från början. Det var en tidsfråga hur länge du skulle vara kvar i livet innan döden anlände.
Och alla dessa människor som trots det envisas vid att hänga fast vid någon sorts idioti om att cancer minsann går att bota. Ja, en del cancer. Inte all cancer. Och om man då säger att den här cancern inte kan botas, då är det liksom det som gäller. Det är inte något läkarna, eller vi, skulle säga bara för att vara extra dramatiska eller nåt.
Och då är det faktiskt förjävla jobbigt med de människor som vägrar fatta. Som envisas med att hävda något annat. Som inte vill ta in. Oavsett vilka skäl de har att fortsätta vara löjligt hoppfulla. Kanske hjälpte det dem själva att slippa undan att känna hur jobbigt det här var? Men åtminstone för mig blev det bara värre av det. För man orkar ju inte hålla på och stånga huvudet i folk och tjata om att jo, han kommer att dö. Utan istället låter man det rinna av. Och så blir det istället en märklig mur i samtalet, mellan en själv, som vet att du ska dö, och den där andra idioten som envisas med att tro att det inte alls behöver bli så.
Det är inte att stötta. Det är att stjälpa. Det är att tränga in mig i en liten mental skrubb och indirekt kalla mig typ nojig och hypokondrisk för att jag faktiskt försöker hantera verkligheten. När det faktiskt är de själva som envisas med att leva i en fantasivärld.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Ja ni var ju verkligen supertydliga med prognosen redan från dag 1. Sen kan man ju förstås ha sina skäl att inte vilja acceptera det, men det är inte samma sak som att man måste eller bör komma med käcka utrop om att ”det här fixar du!!” Då gör man det ju på nåt sätt till en fråga om att vilja och kämpa tillräckligt mycket, med allt vad det för med sig med skuldkänslor och liknande. Jag håller med dig om att en del kommentarer var frustrerande.
Coloncancer i stadie 4 (lever metastaser) har en otroligt dalig prognas (5-6% overlever i 5 ar eller mer). Men, 5% ar batter an 0% och det ar klart som den att man hoppas att man tillhor 5% gruppen. Enligt min uppfattning har overlevnaden ingenting att gora med att kampa och allting att gora med att man har ”tur” (svarar pa behandlingen, tumor resistensen tar langre tid innan den uppkommer) Som landet ligger just nu blir man inte botad fran stadie 4 colon cancer…..(om det inte ar sa att resistens inte uppkommer och da kan man halla ut ganska lange, igen en fraga om TUR och inte om man har sprungit en mil om dagen eller har positiva tankar!!)
Författare
Jomenprecis. Och när man då från början talar om för alla (vi har ju varit ganska öppna med det här) om hur läget ser ut, så blir det ganska frustrerande i längden med alla människor som envisas med att tro att jodå, men cancer kan man bli frisk från…
Ja, om man har tur och INTE har metastatisk sjukdom…..