För övrigt är nog idag första gången vi är hos mina föräldrar sedan i påskas. I påskas var det jag som körde bilen hit. Och tillbaka hem. Och du var med, och du åt lite, men du var ganska orkeslös.
Jag minns att jag tänkte inför Englandsresan att det nog egentligen var en ganska korkad idé det där med att åka till England i slutet av februari – vilken bisarr årstid att åka dit, liksom. Jag tänkte tankar om att vi väl lika gärna kunde ha väntat till påsklovet – en månad senare men mycket mer vår, liksom.
Det var förstås en jävla tur att vi inte väntade. Den månaden gjorde oerhört stor skillnad på vad du skulle ha orkat.
Och ytterligare en månad senare, i slutet av april, skulle du ha följt med på en resa till USA med dina kollegor. Du hann fixa visum tror jag, innan du slutligen var tvungen att inse att det du istället behövde var ett läkarintyg på att du inte kunde genomföra resan, så att din biljett kunde avbeställas.
Innan dina kollegor var tillbaka från USA var du död.
Och samtidigt är det liksom den där känslan av dig som så oerhört levande fortfarande i februari och mars och till och med april som gör det så fruktansvärt svårt, fortfarande, att ta in och smälta att du är död. Inte bara bortrest eller någon annanstans.
Och i bilens skivspelare sitter fortfarande samma skiva som vi spelade på vägen hem i påskas.