Sorgen är inget gulligulligt diskuterande av minnen

Ibland verkar folk tro att döden och sorgen är nåt gulligulligt. Som det här med återkommande kommentarer om barnen. Folk som säger saker som att man ska prata med dem om fina minnen av pappa och liknande. Man får liksom känslan av att vi ska sitta i soffan med hötorgskonsttårar stillsamt rinnande ner för kinderna och berätta lustiga anekdoter och glada minnen och prata om vilken fantastisk pappa han var. Ja, jag och mina två barn, sju och tolv år gamla.

Verkligheten är något helt annat. Faktiskt.

Verkligheten är att barnen mestadels sitter vid datorerna och andra skärmar och spelar. Till stor del för att skingra tankarna. Det är skitjobbigt att lyckas få dem att hjälpa till med saker och det är skitsvårt att få dem att intressera sig för att göra andra saker, oavsett vad.

Verkligheten är kvarlämnad smutstvätt på golvet, disk som behöver diskas, kassar med skräp som borde komma till återvinningen, ett hus som behöver städas och en mamma som nästan gett upp.

Verkligheten är att de minns sin pappa, och att minnet av att pappa funnits men inte längre finns är jävla plågsamt för dem också. Och även om de funkar olika – för att de är olika personer och i olika faser i livet och reagerar olika på sorgen – så är det ingen av dem som vill att jag eller någon annan ska ”dra upp” pappa i onödan. Minnet av pappa poppar upp av sig självt ändå och genererar ledsenhetsattacker eller vad man ska kalla det. Att avsiktligt orsaka fler sådana genom att säga saker som ”minns du när pappa…” eller liknande saker.

I verkligheten är sorgen inte som på film. Sorgen är fortfarande ful.

2 responses to “Sorgen är inget gulligulligt diskuterande av minnen

  1. För vissa (och jag talar verkligen generaliserande nu – lev med det) är det bökigt just när sorgen ”poppar upp”. Oförberett och opåkallat blir det då fasligt svårt att hantera. Att istället avsätta tid för sorgen – lagom förberett – kan då vara ett annat sätt att möta det på. Ja, jag skriver ”annat” – eftersom det nog inte finns ”bättre”. Men som vi tidigare berört så är variation en av de få beständiga sakerna i detta – och då kan man styra lite över det. Få en gnutta kontroll. T.ex. genom att bestämma att man ska ta en sorgepromenad på 20 minuter nästa söndag, att man ska svära allt man har i någon minut på månadsdagen, att man ska sätta sig med en kopp te och vara förvirrad en stund imorgon kväll. Avsatta stunder för att hantera ”pop up”-sorg på ett annat sätt – då kan man ibland när den dyker upp opåkallat på en fredag säga till sig själv: här är sorgen igen, den ska jag ta på söndag. Gulligulligt kommer det dock inte vara.

    • Ja… För mig är det nog egentligen inget problem att sorgen poppar upp när den gör det. Snarast är en av de viktiga saker jag lärt mig om mig själv genom livet att jag inte ska stoppa undan jobbigheter till senare. I den mån jag lyckas släppa fram jobbigheter när de kommer så är det det absolut bästa. (Av alternativen, då.)
      (Sedan är det en annan sak att det inte heller alltid lyckas, beroende på vem och vad som finns runtomkring, liksom.)

      Och sorgen, eller vilka känslor det nu kan vara, kommer liksom inte fram på beställning på den avsatta tiden heller. Utan risken är överhängande att känslorna bara förblir inkapslade och undanstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *