Då, på natten på sjukhuset, när du hade dött och låg där stilla i sängen och dina föräldrar kom och hämtade mig och tolvåringen, så plockade vi snabbt ihop dina och våra saker. Tömde rummet på allt utom dig, liksom.
Din mamma tog dina glasögon från bordet. Dina bara en månad gamla glasögon.
Sedan såg jag inte glasögonen mer. Jag funderade ibland över var de blivit av, om din mamma tagit med dem hem eller så. Det kunde ju egentligen kvitta – det var bara min mage som liksom hängde upp sig på det.
Men så för en dryg vecka sedan skulle vi till mina föräldrar över midsommar, och jag packade toalettväskan. Och där låg de ju!
Egentligen borde du haft med dig dem i graven. För utan glasögon är du nästan blind, om man inte ligger precis bredvid varandra, liksom. Men istället ligger de här hemma på en byrå. Ett par nästan oanvända glasögon. Ett par nästan oanvända glasögon som du verkligen behöver. Eller inte.
4 responses to “Utan syn i efterlivet”