Men det måste ju vara mitt fel på något sätt. Det är ju inte vettigt och rimligt att någon går och dör vid 43 års ålder. Speciellt inte någon som du. Det måste vara mitt fel på något sätt. Något jag gjort. Eller något jag inte gjort men borde. Och oavsett vilket så är alla eventuella felprioriteringar av den tid du fick mitt fel, åtminstone dina sista sjutton år.
Du skulle inte dö än! Du var inte färdig. Jag var inte färdig med det jag ville göra och hinna med dig. Eller ens allt jag behövde veta, eller än mindre allt jag ville veta och lära.
Vad gjorde jag för fel? Varför blev det så här?!
10 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Bara för att det känns som att det var ditt fel, behöver det inte vara sant. Inte alltid är känslorna något speciellt användbart verktyg för att beskriva verkligheten som den verkligen är. Allt som oftast spelar de oss ett spratt. Det här är definitivt ett sådant tillfälle. För innerst inne vet du ju att du rimligtvis inte kunde gjort något annorlunda, eller hur?
?
Det ÄR inte ditt fel. Jag hoppas att du med förnuftet inser det, fast känslorna är svåra att ha styr på. Det GÅR inte att 100% förebygga allt möjligt elände som teoretiskt sätt kan hända. Om man BARA skulle följa alla råd som finns så tror jag man skulle få ett oerhört begränsat liv som man kan fråga om det ens är värt att leva. Man måste våga leva, även om det är farligt. Så återigen: det ÄR inte ditt fel, jag hoppas och tror att du kommer landa i det så småningom.
Författare
Förnuftet är en sak. Och skulle det vara någon annan det handlade om så skulle jag ju liksom också stämma in i kören och påtala att det inte var hens fel.
Känslorna är något annat. Känslorna tycker att så här får det inte vara, att det är utanför det rimliga att någon alls ska dö så tidigt, och alldeles extra mycket orimligt att just han skulle dö så tidigt. Och då måste det ju bero på något. Och eftersom det inte finns någon annan jag kan skylla på, och eftersom jag lärt mig att man ska ta ansvar och att det är man själv som får se till att saker blir som man vill och att man själv alltid är ytterst ansvarig – typ – så landar det på mig. På att det måste vara någons fel och att denna någon måste vara jag.
Jag vet att det inte är vettigt. Känslor är inte vettiga och rationella. Känslorna kämpar på med att hitta svar på den evigt ekande frågan Varför.
Vad ska jag svara skriket inom mig på frågan Varför?
Författare
Och:
Om det inte är så att cancern legat som en förutbestämd tidsinställd bomb sedan älsklingen blev till, så måste det ha funnits en punkt när något hände som fick cancern att uppstå. Och jag förhindrade inte det.
Fast du kunde ju inte förhindra det du inte visste om, oavsett anledning. Och cancer är ju en manifestation av slumpen. Inte ens folk som röker hela livet drabbas med säkerhet av lungcancer, lika lite som att de som lever ett renlevnadsliv är helt förskonade. Sen känns det så himla meningslöst att vara en del av den extrema vänstra svansen av gausskurvan istället för den extrema högra svansen, så att säga.
Författare
Jag hatar den jävla slumpen.
Haller med Ricard….sa lange man inte ar Gud och allvetande sa har jag svart att se hur detta kan lastas pa nagon enskild person. Och jag ar helt med dig i slump-hatandet!
Författare
Ja. Jag har orimliga krav på mig själv ibland ;-)
Skönt att se att du någonstans kan inse det. Jag tror du kommer kunna vila i det så småningom. Att du just nu har ett huvud som surrar av allt möjligt och omöjligt är inte så konstigt. Jag förstår dig på ett sätt, för det går ju alltid att hitta NÅTT man gjorde fel om man letar…Tyvärr är slumpen där och ställer till det ändå…:-P