För dig och för mig

Ja, jag vet. För dig var det säkert bra att det blev som det blev. Att det gick så snabbt som det gjorde på slutet.

Du fick vara dig själv nästan in i det allra sista. Du skötte dig själv – betalde dina räkningar, torkade dina spyor och klarade dig själv – ända in i det sista. Du fixade din deklaration den sista morgonen du var hemma, och det var den enda dagen du behövde hjälp med att få på dig kläderna.

Och den sista veckan var det liksom ändå inte mycket med dig. Du orkade inte titta på TV eller lyssna på musik. Du satt och spelade Candy Crush (eller nåt liknande), badade i badkaret, och genomled. Kunde inte prata särskilt mycket, eller var i alla fall hela tiden hindrad i pratandet, sannolikt av metastaserna i ena lungan. Kämpade i timtal med att få i dig din movicol och dina näringsdrycker.

Det var inget liv för dig. Den där sista veckan var ett exempel på när det egentligen inte längre var ett liv för dig, när du väldigt snabbt blev det där du inte ville vara.

För din skulle var det bra att det blev så. Att när kroppen faktiskt började strejka på riktigt så gick det snabbt. Du behövde aldrig vara ett hjälplöst kolli. Du behövde inte lida länge. Du var du nästan hela vägen ut, och när du inte längre kunde det, så stängde kroppen av.

Du ville liksom inte riktigt fatta att du var på väg att dö. Det var knappt att du hann fatta att this is it. Och för din del var det rätt och bra att det var så det blev.

Det var för min del det inte var bra. För mig och barnen.

Jag hade behövt en omställningssträcka. Jag hade behövt tanka över kunskap och detaljer om tusentals saker, sånt där som vi väntade med för att hinna leva så länge du var frisk nog att leva. Jag hade behövt ligga bredvid och hålla handen och hålla om varandra och vänja mig vid att du var på väg bort. Jag hade behövt en mer gradvis och långsam död.

För dig var det rätt och bra. Och det var kanske den känslan jag hade med mig den första tiden efteråt. Det var först senare som mina egna behov kom ifatt mig.

Givet vem jag är och hur jag funkar är det osannolikt att jag skulle ha kunnat komma på det i tid, va?