Det är svårt att hitta viljan. Viljan att göra saker. Viljan som i lust och önskan, inte samvete eller förnuftstankar. Min vilja sitter i skogen, och vartenda träd i den skog är nerhugget. Borta.
Det är så svårt att hitta kraften och motivationen.
Och jag känner mig så ensam. Ja, jag har två barn. Men de har fullt upp med sitt datorspelande. De skiter ärligt talat fullkomligt i vad jag gör, bara deras tillvaro flyter på och de får mat då och då. De har inget intresse av att göra saker tillsammans med mig. Jag är ensam i att bry mig om tråkgörat som behöver göras, och jag är ensam i de saker som jag vill glädjas åt tillsammans med någon annan. Jag har ingen att kämpa tillsammans med mot ett synnerligen oklart mål. Jag är ensam i min luddiga strävan mot den vilja jag knappt hittar.
Jag drunknar i en hopplöshet.
3 kommentarer
Jag vill slänga i en verbal livboj, men inte göra det klumpigt så att du får den i huvudet i stället. Jag kan ju inte med gott samvete påstå att jag förstår hur det är för dig. Men jag försöker och jag tänker på dig. Kram
Löser ju inte grundproblemet, men går det för dig att närma dig mot barnen? Geocaching eller Pokémon GO kanske. Saker ni kan göra tillsammans.
Författare
Jag har funderat på Pokemon Go. Vi får se. Å andra sidan är det svårt att intressera dem ens för sånt som jag trodde intresserade dem.