Ibland känns det som att du nog ungefär blivit förflyttd till ett skåp utanför den vanliga tillvaron, ett skåp med ett glasfönster där du står och kan titta in på världen.
Jag vet ju tt det inte är så. Det bara känns så. Det är liksom bara ett av alla sätt som huvudet försöker hantera att du inte finns här, fastän du borde vara här. För döden är fortfarande obegriplig.