Och så väller tårarna plötsligt över, de där tårarna som krampat innanför skalet. Väller ut i en allmän gröt och sörja. Och mitt inre vill vädjande, ursäktande, tala om för alla andra som också förlorat honom: ”Det var inte jag som dödade honom! Det var inte mitt fel! Det var det väl inte…?
Fast det vet jag ju inte. För ingen vet ju vad det beror på. Och någon anledning måste det ju finnas.
Och så far jag iväg i en av trasighetens djuphålor: Nej, min förlust kan ju inte vara större än någon annans. Och vad jag känner kan ju kvitta. Jag har inget direkt värde.
Ju sämre man mår desto mindre tycker man man är värd och desto mindre tycker man att man är värd omvärldens sympati.
4 responses to “Osammanhängande dystersörja”