Jag skriver ibland att det känns som att jag dödar dig igen och igen.
Och att du fortsätter att vara lika död.
Men egentligen känns det som att du snarare blir mer och mer död för var dag som går. Och samtidigt mer levande. Som att diskrepansen mellan det enda rimliga, vettiga – att du fortfarande lever – och det jag förnuftsmässigt vet är sant – att du är död – blir större och större för var dag som går. Därmed känns du mer plågsamt och omöjligt död för var dag som går. Och för var dag som går sjunker insikten in lite djupare. Och gör ännu lite ondare.