Ibland försvinner folk. Sånt där man läser om i tidningen, alltså. Folk som är spårlöst försvunna och man inte vet om de är mördade eller vad som hänt. Och det går åratal. Men de anhöriga slutar inte hoppas. Slutar inte tro att hen faktiskt kanske är i livet.
Jag har väl brukat tänka som väldigt många andra. Att det vore bättre för dem att acceptera att de försvunna personen är död. Acceptera och gå vidare.
Men jag har ju aldrig själv behövt göra riktigt det där innan, det där acceptera och gå vidare. Inte på den nivån.
Det låter ju så förbannat lätt. Acceptera sakernas tillstånd och sedan gå vidare med livet.
Men nu drabbas jag av döden, din död, varje dag. Varje dag måste jag knuffa undan dig ur tanken och påminna mig om att du är död, du kommer inte tillbaka. Aldrig nånsin. Och varje sådant tillfälle är smärtsamt. Vid varje sådant tillfälle önskar jag att jag hade få kunnat hänga kvar vid ett kanske, en känsla av att du kan finnas i livet. Inte för att få hänga fast vid falska förhoppningar. Utan bara för att inte behöva döda dig varje gång. Utan istälet ha möjligheten att liksom njuta av din existens utan att samtidigt plågas varje gång.