Jag har en bild. Eller rättare sagt tre bilder. Tagna din näst sista dag i livet, tror jag. Just när de höll på att byta slang i näsan på dig, så just precis då var du slanglös. Och jag passade på att ta bilder för att skicka hem, för att kanske kunna få minstingen att våga följa med till sjukhuset igen – för han tyckte det var lite besvärligt med slangen i näsan, och jag tänkte att det var bra om han vågade komma någon gång mer, innan det var för sent.
Du är tydligt döende på bilderna. Utmärglad och påverkad och trött och orkeslös. Och ändå… väldigt mycket du. Du finns där, närvarande, så mycket mer än man kan vänta sig. I den intensiva och samtidigt urtrötta blicken.
Och nu i efterhand är jag märkligt glad att jag har de där bilderna. På dig som nästan död. Som en påminnelse om hur illa det var de där sista dagarna. Och samtidigt en påminnelse om att du faktiskt var kvar ända in i det sista. Så levande och så nära döden på samma gång.