Jag minns hur du beskrev något av de första mötena med en tidigare flickvän, i något av alla dina tidiga mejl, innan vi blev ihop. Hur jag kände att det där kan jag aldrig matcha, kände att jag inte hade någon chans mot detta, även om ni inte längre var ihop, kände att mot detta hade jag inget att komma med.
Ändå. Ändå hade jag det. Det var inte bara jag som blev kär i dig, du blev minst lika kär i mig, tror jag. Och vi blev ihop. Och jag vågade aldrig tro att det skulle vara. Men det gjorde det.
Och jag tror du var lycklig med mig. Du älskade mig, och jag tror att du var lycklig. Du var mer den lyckliga typen än jag.
Du lovade att alltid finns för mig. Alltid. Oavsett vad som hände skulle du alltid finnas för mig.
Ibland tröttnar folk på varandra, eller blir kära i andra. Det är så det är. Och man kan fortsätta att finnas för varandra ändå, långt efter det. Det har du bevisat många gånger, och jag har inga tvivel om det, inga skäl att tro att det inte går eller att det är dåligt.
Men om du nu tvunget måste lämna mig – inte behövde du dö? Kunde du inte bara gjort slut? Kunde jag inte bara varit ytterligare ett ex som du fortsatte vara vän med?