Ett år med vetskapen om att du ska dö, om än inte vetskap om när. Massor av tid att förbereda sig. Och jag förberedde mig – bearbetade, våndades, tänkte oändliga mängder med jobbiga tankar. Samt kämpade på.
Hur kan man ändå drabbas så djupt av sorgen? Vara så dåligt förberedd? Rasa så djupt? Gå sönder så mycket?
Eller är det tvärtom så att det där året gör det värre? För även om jag är tacksam över det där året, så var det samtidigt slitigt. Både i att det var jag som fick ta över och göra väldigt mycket, och att det var mentalt påfrestande. Jag höll ihop och fortsatte. Och ibland hade han ork att vara med och vara en del av tillvaron, och ibland inte.
Och jag höll ihop. Nästan hela tiden redde jag ut det. Men jag gjorde nog slut på en del energi. Och det var rätt och bra att använda den där och då. Men den kanske tog slut sedan? Och nu finns det liksom ingenstans att fylla på den. Varje dag, varje steg, bara utarmar mer.