Det är mitt ansvar att se till att barnen har det bra och fungerar. Mitt ansvar att se till att de utvecklas till vettiga ansvarsfulla goda människor. Mitt ansvar att se till att de gör det de ska och att de inte bara fastnar i ett flyktbeteende framför datorskärmarna. Mitt ansvar att motivera dem att vilja saker. Mitt ansvar.
Det är ett tungt lass att bära, när jag inte ens orkar med mig själv.
Om några veckor börjar skolan. Då är det jag som måste orka vara en bra förälder: orka med att se till att de får det stöd och den hjälp de behöver, orka vara den som ställer krav, orka vara den besvärliga mamman som finns med på olika sätt. Kanske allra mest för åttaåringen, som har det besvärligt med frustration och relationer och att inte passa in i mallen – problem som fanns redan innan hans pappa blev sjuk i cancer men som knappast minskat av att bära det känslomässiga lasset utöver allt annat. Men även tolvåringen, som väl snarast är en tonåring, behöver förstås stöd i relation till skolan.
Jag måste orka. Och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag antar att jag på något vis måste bita ihop och reda ut det. Och jag undrar hur mycket mer det tar sönder mig inombords att måsta bita ihop. Om jag ens klarar det.
Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag aldrig hade träffat älsklingen och aldrig hade skaffat barn. Tänker att jag inte är lämplig för det här. Tänker att jag hade åstadkommit mindre skada då.
Tänker att de hade rätt, de som skrev att jag var en olämplig mamma.
7 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag tänker att du är ett enastående exemplar till förälder som känner en sådan ödmjukhet inför den enorma uppgift du nu måste dig an. För det är en stor och viktig uppgift att fostra barn och jag kan förstå att det känns skrämmande att nu stå med uppgiften helt själv.
Men du…får du någon hjälp för DIG? Någon att prata med som kan hjälpa dig att reda ut alla känslorna så att du inte bara behöver bita ihop hela tiden? Och nej, du är inte ett dugg olämplig förstås!!
Författare
Det korta svaret är: Nej.
Det något längre svaret är att ja, det har erbjudits kuratorkontakter från sjukvården under älsklingens sjukdomstid, och påpekats efter att han dog att det fortfarande finns möjlighet till kuratorskontakt. Och palliativa har skickat kort och påminnt om att jag kan ringa dem om det är något jag undrar eller så.
När jag var sjukskriven förra sommaren, efter cancerbeskedet, så kryssade läkaren på vårdcentralen för ”psykologkontakt” eller nåt sånt. Effekten av det var att jag ett antal månader senare fick erbjudande om att vara med i en grupp om ”självmedkänsla”. Och min erfarenhet av vårdcentralens psykolog sedan tidigare säger mig att det i princip bara är KBT, och KBT må ha sina poänger, men jag är inte direkt intresserad av att KBT:a bort sorgen.
Och i övrigt: nej, jag har ingen det faller sig logiskt att prata med. Och jag klarar inte av det här att folk ringer och förväntar sig att jag ska börja prata om hur jag mår med slumpmässig person just då.
Ja, jag behöver någon att prata med på riktigt. Men det är liksom en kraftansträngning att orka ta sig an att försöka hitta rätt person via rätt vägar. Och det har jag inte ens orkat försöka ta i…
Författare
Så ja, jag behöver också vara liten och bli omhändertagen. Men det i sin tur kräver att jag orkar vara stark och ta itu med saker.
http://www.sanneskriver.se/2016/08/04/orkar-inte/
Du kommer att orka det, till fullt tillräcklig nivå, när du står framför det. Tror jag. För att du måste. Och du kommer att känna dig otillräcklig och yla ut det här, och få stöd och <3.
https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/236x/8f/ce/56/8fce569cca7365024896858952bf0fa0.jpg
(Ovanstående försöker jag påminna mig själv om när jag – rätt ofta – finner mig otillräcklig. Nu till hösten vidtar att släpa upp barn till skolstart vid åtta, hur in i helvete ska det gå till, när man inte blir vettig människa före tio normalt? Men det får det. Det måste det.)
Det finns ju sorgegrupper och sådant också, genom kyrkan eller något annat alternativ till samhällets stöd, om man inte gillar det samtalsstöd som landstinget erbjuder en som hjälp. Särskilda föreningar finns för gemensam hjälp till självhjälp för yngre personer än pensionärer som har det besvärligt och blivit ensamma pga partnerns sjukdom och död. Men, bloggen och annat skrivande kan visa sig vara bättre för dig. För den som är bra på att tänka, känna efter och hitta ord kan det vara rätt metod för att hantera sorg-kärleken, mamma-besvären och gårdsansvaret. Mycket inom psykolog- och kuratorskontakter går väl ut på att hjälpa klienterna att sätta ord på sina känslor, finna och uttrycka vad de har för starka och svaga sidor, och sedan prata igenom situationen och reaktionerna på den, tills klienten upplever sig kompetent att själv beskriva hur det är, kan sägas äga sin egen berättelse och ha ord för att kunna hantera verkligheten som den är. Där är du ju redan?
Författare
Ja. Där är jag redan. Och därför har jag ganska höga ”krav” för att det ska vara lönt att gå iväg och ”prata med någon”. Är det inte rätt person eller på rätt sätt så tror jag liksom inte det kommer att tillföra något av påtagligt värde, utan kanske snarast kännas bortkastat eller till och med betungande.
Vilket ju gör att jag drar mig mer för det. Och gör att det krävs att jag hittar rätt i systemet för att få rätt person att prata med, och därmed blir startsträckan liksom längre och tröskeln högre. För visst kan det vara så att det skulle vara bra för mig att ”prata med någon”, om det är rätt person.
Men minst lika mycket skulle jag behöva bara kunna få lyft ansvaret från mina axlar ett tag mellan varven och få vila och vara den som är liten. Och där tror jag tyvärr inte att samtalsterapi är lösningen.