Så många minnen jag delar med dig – och bara med dig. Gemensamma minnen.
Nu delar jag dem inte längre med någon. Det innebär att jag inte heller längre kan stämma av dem med dig. Minnena är helt utlämnade till hur bra jag minns, hur rätt jag minns.
Gemensamma minnen blir ensamma minnen.
Och det gör mig nästan rädd att minnas dem, att tassa nära dem, av rädsla för att jag ska minnas fel och cementera något som inte stämmer. Eller för den delen bara fastna i min osäkerhet kring hur det var och bli så osäker att minnena liksom rämnar eller falnar av min osäkerhet.
2 responses to “Gemensamma minnen och ensamma minnen”