Så många minnen jag delar med dig – och bara med dig. Gemensamma minnen.
Nu delar jag dem inte längre med någon. Det innebär att jag inte heller längre kan stämma av dem med dig. Minnena är helt utlämnade till hur bra jag minns, hur rätt jag minns.
Gemensamma minnen blir ensamma minnen.
Och det gör mig nästan rädd att minnas dem, att tassa nära dem, av rädsla för att jag ska minnas fel och cementera något som inte stämmer. Eller för den delen bara fastna i min osäkerhet kring hur det var och bli så osäker att minnena liksom rämnar eller falnar av min osäkerhet.
2 kommentarer
Skriv ner minnena för hand i en egen bok. Allt på en gång, nu på en gång, innan de suddas ut. Du ventilerar så bra här på bloggen. Men ta de minnena du pratar om i ett eget fack. Skrivbok, handskrivet stängt och sparat. Då slipper du känna sen att minnena rinner dig ur händerna.
All styrka
Författare
Fast det handlar mestadels om småminnen, småsaker. Inte alls av det slag som funkar att skrivas ner eller ens rada upp vid ett samlat tillfälle. Minnen är sånt som dyker upp vid slumpvisa tillfällen, när något kopplar an till dem.
Och risken att förvanska minnena för att jag inte kan stämma av dem mot honom är lika stor redan nu, ju. Det är liksom det som är poängen: jag blir osäker redan nu. Skriver jag ner nu så cementerar jag dem definitivt – i något som lika gärna kan vara fel.
Att sätta mig och skriva ner på ett konstruerat sätt riskerar liksom bara att göra det värre, på ett antal sätt.