Du var ett jävla måndagsexemplar.
Hade vi inte levt i en tid där du kunde få glasögon, så hade du förmodligen fått bli sittande i ett hörn hemma i stugan – du, som inte såg vettigt längre än på någon decimeters avstånd utan glasögon. Du skulle inte haft möjligheten att tillgodogöra dig – och analysera och sprida vidare – en massa klokskap, och du hade varit hjälplös utanför hemmets trygghet.
Eller? Kanske hade dina sociala förmågor hjälpt dig att hitta lösningar även på det?
Och så då den här jävla aggressiva galopperande cancern som tog kål på dig halvvägs genom livet.
Måndagsexemplar. Nåt så väldigt mycket, helt uppenbart. Det finns säkert folk som tycker att sådana egentligen inte ska få finnas. För det finns gott om folk som vill rensa bort dem som inte är perfekta.
Och samtidigt en sådan fantastisk människa, till nytta och glädje och hjälp och utveckling för så många människor under den tid du fanns.
Vilken tur att även måndagsexemplar får lov att finnas. Man vet aldrig i förväg vilka stjärnor det kan bli av dem som vid första anblick verkar helt hopplösa på just den aspekt man väljer att fokusera på vid varje enskilt tillfälle.