Idag måste jag faktiskt skriva det här

En gång i tiden, när jag började blogga, så gjorde jag det bland annat för att kunna uttrycka sånt jag inte hade möjlighet att uttrycka någon annanstans men ändå ville ventilera med fler. (Ja, jag kunde prata med älsklingen. Men ibland är det bra med fler kontaktytor, liksom.) Och för att skrivandet passade mig. Och jag bloggade i högsta grad anonymt, ingen mer än älsklingen visste att det var jag som hade skrivit det jag skrev.

Då kunde jag i viss mån skriva friare. För även om bloggen fortfarande är “anonym” så är ju väldigt många av den som läser den vänner och släktingar som i allra högsta grad vet vem jag är.

Det snävar in mitt skrivande. I alla fall så fort någon mer – utöver offentliga personer – involveras i det jag har behov av att skriva om. Och det innebär att jag i praktiken väldigt ofta på olika sätt försöker maskera vem jag skriver om – för att ingen ska känna sig utpekad eller illa behandlad eller nåt sånt. Så jag håller det allmängiltigt, skriver om “folk” eller “personer” eller annat. Det får tyvärr ofta effekten att personer som inte alls borde känna att det handlar om dem undrar om det är de som gjort fel eller gjort mig ledsen eller vad det nu är. Och det är ju inte heller så lyckat. Och jag är ärligt talat ganska trött på det där tassandet. För det känns som att det mest biter mig i baken.

Så nu gör jag avsteg. Ja, du kan hata mig för det. Det gör nog ingen större skillnad i nuläget.

—–

Jag har en ganska komplicerad relation till min mamma. Mamma är bra på en massa sätt. Men vissa områden är väldigt svåra. Ett sådant handlar om att framföra kritik mot henne.

Nu menar jag kritik i ganska vid mening: att över huvud taget framför synpunkter på något hon sagt eller gjort. Gör man det så rasar världen totalt.

Ja, så har det alltid varit.

Om jag för mamma påpekar att hennes sätt att uttrycka sig eller göra något på gör mig ledsen eller ger mig prestationsångest eller stressad eller något annat besvärligt, så kommer hela den långa harangan, om hur otacksam jag är och hur mycket hon gjort för mig och att jag minsann alltid kritiserar henne och så vidare. Oavsett om jag framfört det snällt och försiktigt, på det mildaste sätt jag kunnat komma på, eller om det kommer när bägaren runnit över för mig.

Därför drar jag mig för att framföra kritik. För jag vet vad det kommer att leda till. Med andra ord är det väldigt sällan jag framför kritik mot mamma. För jag vågar inte, eller vill inte ta risken. Även om jag tycker att man måste kunna påpeka för någon – speciellt någon så nära – att det här påverkar mig negativt – för hur ska man liksom annars nånsin förbättra relationen?

Tidigare i sommar (gissningsvis för ungefär två månader sedan) rasade mammas värld när jag påpekade att barnen och jag tyckte att hon var väldigt klämkäck i tonen hela tiden när hon försökte planera vår sommar.

Och idag, när mamma ringde, rann min bägare över när hon för gissningsvis för säkert fjärde gången  under den senaste dryga veckan ringde och frågade om mina vänner varit här och gjutit vidare på verandan nu då? (Eller om det varit under längre tid men kanske fler gånger. Jag har inte fört dagbok. Det kan kvitta.) Och när hon ringde om motsvarande sak iförrgår (?) så var det också “Jaså, är du inte klar med alla fönstren än?”. Nej, för vi har varit bortresta, och jag har börjat jobba, och jag är förkyld, och dessutom har både jag och barnen dåliga dagar ibland när faktiskt inget blir gjort.

Jag påtalade för henne i telefon idag att både jag och barnen upplever det som förhör när hon ringer och frågar den sortens saker. Och jag påpekade det orimliga i att jag förväntas ligga på vänner, som snällt, av egen vilja och utan ersättning, kommer och hjälper mig med gjutning och murning, och att jag dessutom inte har ork att samordna och hålla allting rullande, jag har fullt upp med att försöka hålla mig och barnen “flytande”, givet hur vi mår och så vidare. Jag är synnerligen glad och tacksam att jag har vänner som hjälper till när de kan. Och jag påpekade att jag kommer att tala om för henne när det är gjort.

Då brakade helvetet löst. För hon och pappa försöker minsann PLANERA för när de ska komma hit nästa gång, och pappa har minsann så ont att han knappt kan gå, och själv tog hon minsann ut sig alldeles för mycket sist de var här –

– Ja, mamma, men jag sa att du inte behövde plocka så mycket vinbär.
– Nu pratar jag inte om vinbären utan om att jag kittade åtta fönster, och det var alldeles för mycket och ansträngande på så kort tid.
– Ja, men jag har inte sagt att du behövde gör det, det var du som gjorde.

– och om att jag ALLTID och ständigt och jämt kritiserar henne och det har jag minsann ALLTID gjort, och så vidare och så vidare och hädanefter får jag minsann klara mig SJÄLV! – [Klick]

Jaha.

Och ja, mamma kommer som sagt var att se det som alldeles utomordentligt hemskt att jag skriver om det här här. Nå, men nånstans ska det ta vägen. Och tyvärr går det ju inte att diskutera med henne – det slutar illa var gång jag försöker. Och jag kan inte ens beklaga mig för älsklingen längre.

—-

För övrigt skulle jag leva reda på en gammal text om detta här på bloggen, och sökte på “tacksamhetsskuld”. Då hittade jag det här gamla inlägget, från 2009 (som inte var det jag letade efter):

Det är jobbigt med folk som inte säger vad de tycker och tänker men ändå förväntar sig att man ska veta och förstå.
Det är jobbigt med folk som gör saker som man inte bett dem om men som sedan ändå tycker att man ska stå i tacksamhetsskuld till dem och att de ska ha rätt att beklaga sig över hur jobbigt det varit och förväntar sig att man ska tycka en massa synd om dem.
Det är jobbigt med folk som häver ur sig en massa saker men som sedan inte låter en svara, förklara sin sida av saken eller alls prata till punkt utan då bara rusar iväg och skyller på sjukdom för att de minsann inte alls klarar att fortsätta bråka.

Det går inte att umgås på de premisserna.
Speciellt under längre tid.

Det jag däremot letade efter var det här, från april i år , några veckor innan älsklingen dog:

Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.

Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.

Mamma har kommenterat inlägget:

DU är värd så mycket och DU är viktig för den DU är. DU är viktig för dina barn, för det DU lär dem och för det arbete DU utför för vår värld. DU är viktig för [älsklingens namn] i hans/din svåra stund. DU är ingen börda och vi hjälper dig gärna så gott vi kan. Dina söner behöver DIG nu, men de växer upp och kan ge dig stöd tillbaka(fast det tror jag att de gör redan nu). Kram

7 responses to “Idag måste jag faktiskt skriva det här

  1. Åh :-( Svåra saker det där med pliktkänsla, skuld och tacksamhet, speciellt i nära relationer och om man har väldigt olika utgångspunkter som ni verkar ha. Jag hoppas att det blir bättre framöver (även om det här inlägget kanske inte gör det bättre för stunden för er relation). Det måste vara tufft att vara öppen och stå upp för vad man tycker och känner när det får sådana konsekvenser, men samtidigt är det nog nödvändigt om man ska kunna må bra på sikt. Kram. <3

  2. :-( <3.

  3. Det är svårt när man har en konfliktfylld relation med en nära anhörig. Jag brukar tänka på det när jag läser en del självhjälps slogans som säger saker i stil med “gör dig av med människor som tar energi i ditt liv ” eller ” lös konflikter som tar mycket energi”. Brukar fundera över om författarna till dylika oneliners någonsin haft en konflikt med exempelvis en förälder.

  4. Svar till min dotter!
    Det finns 2 sidor på ett mynt. Det du skriver är den ena sidan av myntet, din uppfattning. Min version finns också, men den kommer jag inte att skriva här. Det är i regel inte bara ens fel när 2 personer träter.
    Ja, Du har rätt i, att jag blir både ledsen och arg, men mest gör det ont när jag blir uthängd på detta sätt och blir allas egendom, men jag kommer inte att gå i taket för det.
    Kramar från din mamma som älskar dig och endast vill dig väl.
    Ps …vi kanske ska ta oss tid och sitta ner och försöka lösa upp de infekterade knutarna. Ds

    • Jag hänger inte ut dig. Jag använder den väg som står mig till buds för att reda ut livet, eftersom övriga vägar bara erbjuder återvändsgränder. Jag försöker prata med dig, och du slänger fram skriklocket. Det här är nödlösningen.

      Självklart är det logiska och självklara att reda ut det med dig. Problemet är ju just att varenda gång jag tar upp något sånt här så fastnar du i ett konstant flöde av hur mycket saker du gjort för mig (som jag underförstått ska vara tacksam för, oavsett om det är något jag bett om eller inte) och hur synd det minsann är om dig att jag minsann bara alltid kritiserar dig och tycker illa om dig och så vidare. Du låser dig i det. Det går inte att komma vidare. Alla mina försök att diskutera den här sortens frågor resulterar i en vägg av skrik och gråt från dig.

      Jag är inte intresserad av att vara en boll som man ena månaden kan tala om absolut inte är en börda och nästa månad tala om orsakar en massa fysisk smärta för saker jag fått hjälp med. Det är inte mitt ansvar att dra gränsen för dig vad du klarar av att hjälpa till med, det är ditt eget ansvar, och jag vill inte få skit för det i efterhand. Och jag vill inte ha dina prestationskrav på mig – och på resten av min omgivning. Jag vill göra min bedömning av vad som funkar för mig, jag vill att mina vänner ska få bedöma vad som funkar för dem, och du får bedöma vad som funkar för dig. Och varje vuxen person får själv ta ansvar för dessa bedömningar och val.

      Och att du älskar mig och endast vill mig väl hindrar faktiskt inte att du skadar mig med ditt agerande.

      Jaha, det gör dig mest ont att bli “uthängd på detta sätt”? Fundera över hur noggrann jag är med att inte peka ut personer här i bloggen. Fundera över hur ledsen och uppgiven jag måste vara för att faktiskt konstatera att nu måste jag göra precis så här, för att du faktiskt inte vill lyssna på när jag säger att det du gör gör mig ledsen och stressad, utan du genast bara vänder det till hur hemsk jag är mot dig och sedan slänger på luren?

      Ja. Självklart finns det behov av att lösa upp knutar. Jag har försökt. Jag vet inget sätt att föra en diskussion med dig om saker av det här slaget som inte innebär att det låser sig för dig nästan direkt. Jag har ingen aning om hur man ska lösa upp några sådana knutar då.

  5. OK, om någon är intresserad av ett boktips (eller en video):

    “Most of us were not taught to welcome or work with our authentic shame and remorse (which all of us feel naturally, especially when we’ve hurt someone); instead, most of us were taught about shame by being shamed. Authority figures such as parents, teachers, peers, and the media often attempt to teach and control us by applying shame from the outside, instead of trusting our natural ability to moderate our own behavior.”

    (citerat från: http://karlamclaren.com/embracing-guilt-and-shame/ )
    böckerna: http://karlamclaren.com/bookshop/
    se även en video med samma budskap från Karla McLaren. Hon är f d newage-människa som med den äran har tagit sig över på skeptikersidan och genom seriösa studier blivit sociolog med forskningsinriktningarna 1. finns det en poäng med att alla de behagliga respektive obehagliga känslor vi känner existerar, 2. är autistiska personer empatiska (som de själva menar) eller inte (som utomstående auktoriteter länge har påstått).

    https://youtu.be/u802g8g6S5Y

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *