Hej älskling!
Jag kämpar på så gott jag kan i den riktning vi gemensamt stakat ut och bestämt och kommit överens om.
Idag har jag klättrat upp och toppbeskurit lönnen på gräsmattan. September-december är det man får klippa den. Och det är det ju nu. Fast egentligen så är det ju fortfarande sommar temperaturmässigt, och bladen än gröna, så kanske var det för tidigt ändå och den börjar blöda. Men väntar jag för länge så glömmer jag det istället.
Vidare. Framåt. I vår, din och min riktning. Fastän det på sätt och vis känns motigt. Fast det motiga handlar ju inte om att vägen på något vis är fel – den är lika rätt som alltid – utan om att det finns sorg och saknad i alla de där stegen. Just för att du är invävd i alltsammans.