Ikeakväll

Ikväll har vi varit på Ikea. För det lutar åt att det blir en Ikeaugn den här gången också: En Gränslös med pyrolys. 30-300 grader; varmluft; stor volym; självrengöring. Och så bra pris men ändå tillverkad av Electrolux, om jag förstått rätt. Fast innan jag bestämde mig ville jag åka dit och ”klämma på den”.

(Ett problem kvarstår dock. Visserligen ska det inte vara några problem med storlek och stomme på köksskåp – det ska tydligen vara så att alla ugnar passar i stommen. Men ovanför gamla ugnen sitter en passbit/list, typ 9 cm bred. Och den gamla ugnens front är 58 cm. Och den nya är i så fall 58,9. Så jag måste såga i brädan och få det snyggt – hahaha! – eller ersätta med något annat. Som en rostfri list som personalen på Ikea föreslog – men den de säljer är nog istället för smal. Jaja.)

Nå. Jag lyckades i alla fall få med mig barnen till Ikea – trots suckar från nästantonåringen. Och jag körde dit. Det har alltid brukat vara älsklingen som kört när vi ska till Malmö – jag gillar inte körning inne i Malmö, och tja, det har nog alltid blivit han som kört när vi ska till Ikea också. Så på något vis kändes det som övningskörning och ta itu med lite små trösklar där också.

Plus att gå på Ikea ju är en jättekonstig grej utan älsklingen. Eftersom han, och vi, varit så väldigt mycket Ikea. Ikea är så mycket förknippat med honom.

Det är inte samma sak att gå där själv som att gå där och diskutera lösningar och upptäcka nya produkter tillsammans med honom.

Det är dessutom väldigt annorlunda att åka någonstans två vuxna och två barn och man som vuxna kan hjälpas åt att hantera att barnen tycker det är tråkigt och egentligen vill hålla besöket till minsta lilla. När jag åker på egen hand med barnen så pallar jag inte med den striden. Så vi har ”klämt på ugnen” och vi har köpt några glas, och vi har ätit kvällsmat, men det är också allt vi gjort på Ikea ikväll. Jag skulle ju gärna ha strosat en stund och sett lite mer, men det ville inte barnen. Det vill de liksom aldrig – de vill hålla sig till att följa med och göra det som absolut behöver göras och sedan åka hem.

Att vara ute och köra lite längre så där om kvällen ger för övrigt fritt spelrum åt tankeverksamheten på ett annat sätt än när man är hemma. Och varje ny situation som infinner sig ”efter döden” ger liksom utrymme för nya tankebanor. Så huvudet har under bilkörningen tassat runt i nya sorge- och saknadsmarker, med tankespår jag liksom inte avverkat ännu.

Detta samtidigt som jag funderat över konstiga billjud och oroat mig över att bilen kanske börjar bli typ gammal och sliten och att det även på det området känns väldigt ensamt att vara den som måste bedöma vad som behöver kollas upp och aldrig ha en normal motpart i vardagen.