Vi är så vana vid att sjukdom är något man blir frisk från

Livets Bilder skriver om det knepiga i att vara kroniskt och obotligt sjuk, i ett samhälle där vård och andra ansträngningar är inriktade på att man ska bli frisk.

Mitt huvud har malt via de där tankespåren många gånger sedan älsklingen blev sjuk. Inte huvudsakligen utifrån perspektiv av vården eller möjligheterna att arbeta. Mer utifrån den känslomässiga biten.

För det ”normala” är ju att man blir sjuk, och sedan tillfrisknar man. Ja, det är så vi är vana vid att se det. Ibland blir man tvärsjuk bums och sedan är man liksom konstant under tillfrisknande tills man blir frisk. Eller så blir man sjuk, sjukare, ännu sjukare, och sedan vänder det och man blir friskare och friskare och friskare och till slut förhoppningsvis frisk. Det är så det ÄR. Eller, det är så vi tror att det är. Oavsett om det är förkylning, influensa, brutet ben, stroke, eller något annat. I sämsta fall blir man aldrig helt frisk igen, men utgångsläget är liksom ändå att slutpunkten ska vara något som är bättre än det var som sämst.

Och så kommer då älsklingens cancer dundrandes. Och även om han, tack vare cellgifter och stent och annat, hann bli rejält mycket bättre under ganska lång tid innan det gick utför igen, så fanns det liksom bara en garanterad huvudsaklig riktning.

Obotlig dödlig sjukdom. Sjukdom som ovillkorligen kommer att leda till döden. Ett plan som sluttar nedåt. En sjukdom där man inte tillfrisknar. En sjukdom där man i någon mån bara har att vänta sig att må sämre.

Det är en mental utmaning för huvudet att hantera, eftersom det liksom bryter mot allt vi är vana vid. Och det var uppenbart att många runtomkring faktiskt inte kunde ta in det.